SNS är för mig en lukt, en atmosfär. Jag har åtskilliga gånger besökt eller ­medverkat i olika SNS-arrange­mang ­ordnat och mitt väderkorn har ­alltid avläst ­miljön på det sättet: Här finns mycket pengar och bakom ­alltihop mycket makt. Det är därför det är så sobert och dämpat. När SNS startades i slutet av fyrtiotalet blev det snabbt och träffande kallat "direktörernas ABF". Pengarna till verksamheten kom från Näringslivets fond som i sin tur fått sina resurser från de allra mäktigaste inom svensk industri.
Att SNS föds som ett opinionsbildningsprojekt från höger, även om det var ett ovanligt intelligent projekt, borde ingen kunna betvivla. Historikern ­Niklas ­Stenlås har i en avhandling gått igenom den historien som länge var helt dold för insyn.
Varför blir då statsvetaren Olof ­Petersson, som nyss i vredesmod lämnat SNS, så upprörd över Leif Pagrotskys signalement på SNS som en högerns ­tankesmedja?
Okej - SNS är något annat än en ­renodlad propagandaorganisation som Timbro och i den meningen har Petersson rätt. Men att en forskare blundar för de uppenbara rötter verksamheten har i den ­mobilisering som svenska industriintressen drog igång på fyrtiotalet är häpnadsväckande. Det ­liknar intellektuellt själv­bedrägeri.

SNS har på senare år ofta uppfattats just som en intresselös forskningsverksamhet; i synnerhet tycks många nyhets­journalister ha svalt den bilden. Men SNS har länge varit en viktig aktör i svensk politik. Det kanske tydligaste exemplet är den omläggning av den ekonomiska politiken som skedde mot ­slutet av åttiotalet och några år in på nittio­talet då SNS konjunkturråd gick i spetsen för att kasta konjunkturpolitiken över relingen. Såväl s-märkt kanslihushöger som Ann Wibble köpte idén att regeringar inte ska driva ­veckopolitik. Känner inte Petersson till den ­historien? Givetvis gör han det.
Men varje flykting korsar sitt spår och när Petersson flyr från sin forne arbetsgivare lyckas han i själva exilens ögonblick formulera eländet som finns hos motparten - dvs arbetarrörelsen. "I stället för att försvaga motståndarna kan man själv försöka bli starkare", ­skriver han och anklagar arbetarrörelsen för intellektuell utarmning. Och där har ­Petersson naturligtvis rätt. När arbetarrörelsen bröt fram lyckades den i av­görande ögonblick hämta styrka och liera sig med intellektuella, med forskare och författare, så var det tills långt in på åttiotalet. Det satt rena rama samhälls­filosofer i hjärtat av LO-­borgen - jag ­tänker på Rudolf Meidner - och Olof Palme kunde samla författare till fria, förutsättningslösa samtal på kursgårdarna.
Branting bråkade med Strindberg - medan Sahlin snarare höll sig till ­Michael Bindefeldt och Göran Persson mest skrämde bort alla fria andar.
Vad kan göras? Kanske ingenting, fruktar jag ibland. Det finns så mycket pengar på den högra kanten i svensk politik att underläget är tungt. Men det är inget skäl att ge upp. I ett läge där nio av tio tidningar är borgerliga är det ett måste att arbetarrörelsen tar sig i kragen och startar nya medieverksamheter - förslag finns, alltifrån att samarbeta med Schibsteds och ge ut en röd version av Svenska Dagbladet till att starta en massiv nyhets- och opinionssajt på nätet och utnyttja de medieresurser som fackföreningarna ännu sitter på. Det är kanske nyckeln. En arena behöver upprättas där forskare, intellektuella och företrädare för olika sociala rörelser tillåts kliva fram i all sin rufsighet och bli tagna på allvar.
Högern lärde sig att utan ­intellektuella går det inte och den lärde sig det av vänstern och arbetarrörelsen - som nu själva glömt det! Det är den fantastiska lärdomen av SNS-skandalen.


GÖRAN GREIDER