I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv. Starkast kritik till förslaget om en ändring i lagstiftningens syn på aktiv dödshjälp, eutanasi, kommer från religiöst håll.
Jag har stor förståelse för att frågan om dödshjälp väcker starka känslor. Men personligen tycker jag inte att religionen ska få påverka den sortens avvägningar överhuvudtaget. Då har religionen tagit ett alltför stort kliv in i även icke-religiösa människors liv.
Jag är av uppfattningen att man borde utreda eutanasifrågan ordentligt och verkligen fundera igenom argumenten för och emot. Jag är medveten om frågans laddning och väljer därför att uttrycka mig varsamt om min egen uppfattning. Men jag vill ändå säga att jag tycker att vi hanterar frågan onödigt försiktigt här i Sverige. Därför välkomnar jag den senaste tidens debatt. Vi måste samtala öppet om dödshjälp och våga diskutera de juridiska och existentiella aspekterna på ett intellektuellt plan.

För några år sedan utreddes den svenska vården i livets slutskede, så kallad terminalvård, men utredaren fick märkligt nog uttryckliga order att inte beröra frågan om aktiv dödshjälp. Jag tror att dödshjälpsfrågans känslighet beror dels på religiösa föreställningar, dels på riskerna med att tillåta aktiv dödshjälp.
Det är svårt att alltid veta säkert om personen verkligen själv vill dö, och systemet skulle i varje fall teoretiskt kunna utnyttjas av den som har något att vinna på att den sjuke dör.
En av Sveriges mest främsta och välkända jurister, Jan Hellner, ringde mig strax innan han dog. Han ville att jag skulle se till att det så småningom blir en riktig diskussion om aktiv dödshjälp. Han tyckte att det var ovärdigt att inte själv kunna välja när livet skulle vara slut. Något så djupt privat och avgörande borde människan själv få bestämma över, menade han. Jag hade svårt att säga emot honom då.

Än i dag har jag svårt att hitta tillräckligt goda argument mot eutanasi. Jag har mött människor vars största ångest inför döden är just att inte ha kontroll över det beslutet. Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.
Det är lätt att föreställa sig att religionen påverkar detta, eftersom det har funnits så mycket föreställningar om "synd" kring att ta sitt eget liv.
Ett annat problem med den makt som religionen har i samhället är tillämpningen av religionsfriheten. Jag anser att religionsfriheten visserligen måste finnas men är bekymmersam eftersom den kan bli en religiös förevändning för vad man får göra. Den grundlagsskyddade friheten för människor att utöva sin religion innebär att lagstiftaren i princip inte kan förbjuda sådana handlingar eller yttringar som är en del av religionen. Frågan är till exempel om man får predika sin lära i vilka ordalag som helst, och om man får undervisa sin lära i skolan fastän den strider mot läroplanen? Frågan är om man får avböja viss cancerbehandling för sina barn, eller omskära pojkar utan bedövning?

Det är svårt att sätta gränsen för hur långt vi kan gå i religionsfrihetens namn, och det kan bli ännu svårare när det kommer nya religioner utifrån. Det juridiskt relevanta är "utövandet" av religionen. Det är utövandet som är grundlagsskyddat, inget annat. Men det kan ofta vara svårt att dra gränsen mellan handlingar som innebär ett utövande av religion och handlingar som av vissa ses som utövande, men av andra som mer eller mindre fundamentalistiska religiösa yttringar.
Ibland hamnar också religiösa uppfattningar och demokratiska principer i konflikt med varandra.
Jag menar att vår yttrandefrihet måste ge oss rätten att kränka som ett led i en kritisk och öppen diskussion.
Vi vet att det finns stora grupper människor som känner sig oerhört kränkta av till exempel Muhammed-karikatyrerna, men samtidigt har vi en yttrandefrihet som säger att vi får teckna hur vi vill. I en demokrati får man vara arg på varandra och får säga vad man vill. Att kränka någon för kränkningens egen skull är omoraliskt. Finns det däremot ett syfte med kränkningen, så måste man kunna göra det.
Våra religioner är gamla, bär så mycket av tradition och är känsliga för så många att vi respekterar dem mer än andra sedvänjor. Men samhället måste också värna icke-troende människors rätt till ett liv bortom osund religiös påverkan.


Göran Lambertz
Göran Lambertz är justitiekansler.
 Han tror att själen försvinner när våra kroppar upphör att existera.

Texten är en bearbetning av Göran Lambertz medverkan i intervjuboken ”Personligt – samtal med fritänkare”, av Christer Sturmark. Läs mer på www.bokenpersonligt.se.