Svenskarna får en skev uppfattning av UD:s tjänstemän genom "Diplomaterna", anser Gunilla Kinn, frilansjournalist baserad i New York. Kärnan av diplomatkåren utgörs av högutbildade och seriösa tjänstemän som arbetar hårt - för allt sämre ersättning. "Nya avtalsvillkor har inneburit kraftiga försämringar för de flesta - en ambassadsekreterare i 30-årsåldern har tjänstebostad och en nettolön på cirka 28 000 kronor."
Lyxlirare som än tillbringar dagarna i poolen med gin&tonic, än springer runt som yra höns och taffligt försöker fixa en kaotisk krigsevakuering. Så ser den senaste mytbilden om diplomattillvaron ut.
Det är tacksamt att driva med le corps diplomatique; det gjorde redan Strindberg på sin tid - och diplomater klagar jämt över att förknippas med kristallkronor och champagnemingel.
Efter flodvågen i Sydostasien kritiserades UD för usel katastrofberedskap. Evakueringen av krigsdrabbade i Libanon 2006 har däremot setts som lyckad. Därför ter sig de två första avsnitten av SVT:s dokumentärserie "Diplomaterna", där UD representeras av oerfarna utsända - ryckta från semestrar och golfbanor - bestickande.
Med på båten från Cypern fanns dock medarbetare som Mikael Lindvall, med drygt sex års militär erfarenhet från södra Libanon, och ambassadör Harald Sandberg, med 17 utlandsår, som ledde insatserna. Men de kom knappt till tals. Trots att operationen på kort tid räddade 8 400 personer från en krigszon - och hyllades i utländska medier - framställdes den i "Diplomaterna" med en underton av att UD intet lärt av flodvågsintermezzot.
UD:s chefer är för slipade för att säga att tv-serien är tendentiöst redigerad. Men tjänstemännen uppskattar knappast dokusåpastuket. De känner sig missförstådda som det är, och "Diplomaterna" bekräftar bara deras tro att omvärlden vill ställa dem i dålig dager.
SVT:s avsikt är att visa vardagen på UD. Kruxet är att diplomaternas dagliga gnet inte är särskilt bildmässigt. Arbetet på de olika enheterna handlar mest om möten, förhandlingar och rapportförfattande på övertid i halvtrista kontorsrum. Räddningsaktioner och statsbesök från utländska potentater är dramaturgiskt tacksamma, men sker på marginalen.
Trots att UD:s kapital alltid sägs vara de anställda har nya avtalsvillkor inneburit kraftiga försämringar för de flesta. Förutom sänkta merkostnadstillägg och rutiner som gör att alla får ägna tid åt pappersexercis finns absurda inslag - som att marginalskatteeffekten gör att ambassadören, med höga krav på representation, får en lägre utlandsdel av lönen än sin assistent.
En ambassadsekreterare i 30-årsåldern har tjänstebostad och en nettolön på cirka 28 000 kronor. Så det går ingen nöd på diplomaterna. Men villkoren är sämre än de varit, än jämförbara länders och än vad som gäller i internationella organisationer.
Champagneminglet, då? Jo, det förekommer, men alla ambassadsanställda är måna om att påpeka att det ofta sker av plikt och på obetald övertid.
Livet som diplomat är omväxlande, spännande och lärorikt. Men nomadlivet, långt bort från släkt och vänner, har ett socialt pris. Att medföljande brukar få ge upp sin karriär lär, liksom försämrad ekonomi, göra det allt svårare att få UD-familjer att flytta runt. Systemet gynnar att de håller sig i Stockholm. Så urholkas diplomatyrkets kärna - att specialisera sig som utrikespolitisk generalist genom flera, varierade posteringar.
Mellan skål och vägg varnar diplomater för att deras kår smygavvecklas. UD:s personal och budget styrs nämligen - liksom andra departements - av en central förvaltning på regeringskansliet, där insikten om vad utrikesarbete innebär är ringa.
Globaliseringsrådet skrev i en färsk rapport att förvaltningsavdelningen, med chefen Jan Landahl i spetsen - inte utrikesminister Carl Bildt - i praktiken styr diplomaternas arbetsvillkor. Kritiken är mellan raderna ren dynamit.
UD-tjänstemännens viktigaste poäng är att förändringarna av deras verksamhet och villkor skett utan strategisk debatt om vilken utrikespolitisk kompetens som krävs, för att Sverige ska kunna hävda sina intressen i världen.
I stället, hävdar de, går det mesta ut på att jämka ihop UD med övriga regeringskansliet - till exempel genom att UD-tjänster tillsätts med personer utan traditionell diplomatskolning.
En av dessa är gin&tonic-killen vars inriktning är näringslivsfrämjande, och som fått huvudrollen i "Diplomaterna". Även om det kanske är "bra tv" är det känsligt för många UD-tjänstemän att en kollega visar prov på bristande omdöme, genom att posera med bikinibrudar på stranden och därmed får representera hela kåren.
GUNILLA KINN
Gunilla Kinn är frilansjournalist med världen som arbetsfält. Hon bloggar på
gunillasdagbok. blogspot.com.