I augusti börjar
min yngsta son i skolans sexårsverksamhet och därmed avslutas en sammanhängande period på sex år som jag har haft kontakt med hans och hans storebrors förskola. De här sex åren av lämningar och hämtningar har givit mig en glasklar uppfattning om den svenska förskolan och jag säger bara: fantastisk.
Dagispositiv. Tommy Jensen.
Mina barn har fått förmånen att möta varma, stabila och trygga vuxna. Mina barn har trivts oerhört bra och de har fått massor som de kommer att ha glädje av framöver. Pedagogisk träning, språkutveckling, stimulans, motoriska färdigheter och social träning i en kreativ, skapande och utmanande miljö.
Men förskolan inte enbart
en plats för stimulans, lärande och utveckling. För många barn är det den enda platsen där de blir sedda, bekräftade och bemötta utifrån sin egen nivå och sina behov. De barnen kommer från hem där båda eller en förälder, oftast mamman, är arbetslös eller deprimerad och inte förmår ge barnen vad de behöver. De barnen har en hemmiljö som präglas av en ensam och tv-tittande mamma och en pappa som jobbar hårt, kommer hem till dukat middagsbord och sen är för trött för att orka leka. Dessa barn lär sig leka ensamma och de lär sig att det inte lönar sig särskilt mycket att be mamma eller pappa komma. Och de lär sig att mamma är hemma och pappa på jobbet, gamla mossiga könsroller hålls vid liv och går i arv.
Det är för dessa barn
som förskolan är så mycket mer än en plats att lära sig nya saker på. Den är dessutom kanske den enda plats där de blir uppskattade och lyssnade på. Den är kanske den plats där de i själva verket blir till. Förskolan blir för dessa barn räddningen. Förskolepersonalen blir de vuxna som tar sig tid, som orkar engagera sig och som ger barnet den uppmärksamhet det så väl behöver. För hemma, hos mamma och pappa, är det lite för torftigt med detta.
För dessa barn skulle införandet av vårdnadsbidrag bli förödande. Deras föräldrar skulle i stället för att skaffa sig utbildning och arbete bli kvar hemma med barnen. På en tuff arbetsmarknad blir det lättare att förlänga sin arbetslöshet via ett vårdnadsbidrag i stället för att anta utmaningen att skaffa ett välbehövligt jobb. Och barnen får betala priset. De får stanna hemma med en förälder som egentligen skulle behöva ta sig ut i samhället men som i stället går kvar hemma i ett liv som de inte själva önskar sig. De här barnen skulle gynnas betydligt mer av en individualiserad föräldraförsäkring som medförde att mamman hittade ut i arbetslivet och pappan hittade hem till barnen. De här barnen skulle få gladare och mer jämställda föräldrar.
I Finland finns ett system
med vårdnadsbidrag och det har inneburit att många unga mammor som skulle behöva komma in på arbetsmarknaden i stället hamnar allt längre ifrån den. I några borgerligt styrda kommuner, Nacka, Sollentuna och Tyresö, har vårdnadsbidrag införts på prov. Det är ännu för tidigt att dra alltför stora slutsatser av dessa försök men av de siffror som redovisats är det nästan uteslutande kvinnor som ansökt om vårdnadsbidraget. Männen lyser med sin frånvaro. Detta bekräftar det som många av oss förstod innan dessa försök startades. Nämligen att ett vårdnadsbidrag innebär ett krokben för jämställdheten. Ett vårdnadsbidrag inte bara stannar upp det jämställdhetsarbete som pågår, det för det bakåt i tiden, tillbaka till den tid då kvinnor skötte hem och barn och män skötte försörjningen. Tillbaka till den tid då pappor var främlingar för sina barn. Tillbaka till den tid då kvinnor var beroende av sina män för att kunna försörja sig. Jag vill inte tillbaka dit, jag vill framåt.
Jag kan mycket väl förstå
att föräldrar vill vara hemma med sina barn något längre tid än vad föräldraförsäkringen ger möjlighet till. Det skulle jag också ha velat och jag är en stark förespråkare för en förlängd och individualiserad föräldraförsäkring. Men jag har också ett annat förslag: Vad sägs om att vi inför ett vårdnadsbidrag som gör det möjligt att vara hemma med barnen tills de fyller tre år? Men det ska ske på ett villkor: att mamma och pappa delar lika på tiden. Den tid som föräldrarna vill vara hemma med barnen ska delas lika, annars blir det nej. På så sätt ges möjlighet att vara hemma lite längre med barnen och barnen får en möjlighet att skaffa en djupare relation med båda sina föräldrar. Kvinnorna skulle få bättre villkor på arbetsmarknaden och män skulle ta mer ansvar för hem och barn. Jämställda familjer skiljer sig dessutom i mindre utsträckning. För de föräldrar som inte vill eller kan vara hemma så länge finns en fantastisk förskola att tillgå.
Det finns många vinnare om vi ser till att männen tar mer plats i barnens liv. Men framför allt så vinner barnen på det. Och det är det viktigaste.
TOMMY JENSEN
