Törs man ge
sig in i hetluften av åsikter om dagis, föräldralön, kvinnofällor och andra kontroversiella frågor om familjepolitikens vardagsverklighet?
Min fru och jag har elva barn tillsammans, varav fyra små under sju år. Minstingen Jonathan är sex månader så några månader till kan min fru vara hemma med barnen, gubevars!
Men vad händer sen? Ingen av oss vill att vi, av ekonomiska skäl, ska tvingas lämna bort barnen på dagarna till andra vårdare. Varken dagis eller andra vårdformer.
Så länge vi märker att barnen mår bra av mycket tid tillsammans med oss föräldrar vill vi göra allt vi kan för att åtminstone en av oss ska kunna vara hemma.
För oss är dagis i bästa fall ett komplement som vi vill använda oss av när vi märker att de större småttingarna - de som är fyra, fem år - kan behöva lite social träning, någon gång ibland, utan vår närvaro. Annars går vi helst till öppna förskolan som kyrkan anordnar här i Simrishamn. Det är ju en verksamhet där föräldrarna är närvarande tillsammans med barnen och ledare. En förträfflig form för både barnen och föräldrarna att umgås!
Så har vi
lyckats lösa det med de flesta av våra tidigare barn och så vill vi kunna göra även nu när vi inte planerar fler. Jag har varit pappaledig i omgångar och använt alla tillgängliga dagar och resten av tiden har min fru AnneLie varit hemma. Hon har till och med varit privat dagmamma för att kunna vara hemma med barnen.
Vi är mycket bekymrade över att behöva lämna barnen på dagis.
Vi har varken hus, bil, lån eller avbetalningar så någon lyxtillvaro är det inte fråga om. Men vi vill ha tillgång till de cirka 100 000 kronor per år och barn som staten subventionerar en dagisplats med, för att själva kunna välja omsorgsform. Betraktad som skattepliktig inkomst skulle det ändå ge en av oss möjlighet att vara hemma med barnen.
Föräldralönen skulle också
höja anseendet för hemarbetet. I dag är det nästan ett skällsord att vara hemmapappa (eller hemmamamma med för den delen). Det gör ont att se ledsna små barn slitas från sina mödrar för att vårdas av ställföreträdare. Och om det gör ont i mig - hur ska det då inte kännas för alla mammor som fem gånger i veckan tvingas gå igenom samma traumatiska procedur?
Små barn vill vara hos sina mammor. Ge dem den chansen så kommer de till papporna när tiden är mogen.
Jag har sett det ske om och om igen med våra barn. Inget dagis i världen kan ersätta den processen.
Vi vill ha trygga barn med ögon som lyser av livslust och inre ro.
Ge föräldralön till
dess att barnen slutar skolan. Ända fram till studenten.
Högre lön när barnen är små och lägre lön när barnen är större.
Omräknat till månadslön (och efter skatt) kan det bli cirka 5 000 kronor per barn fram till dess skolan börjar och kanske 2 500 kronor de första skolåren och någon tusenlapp efter nian och fram till dess att barnen slutar skolan.
Det är guld värt att ha en förälder hemma efter skolans slut som kan finnas till hands. Både som lyssnare och vuxenstöd.
Det skulle minska destruktivt beteende, bokstavssjukdomar, depressioner och läkemedelsanvändning.
Dagis och fritids i all ära men någonting obehagligt är på väg att hända med vårt samhälle. I synnerhet under senare tid när i stort sett varje kommun i vårt land tvingas öka barngruppernas storlek och minska på personal.
Om de små
barnen kunde prata förstånd med sina föräldrar och föräldrarna hade mod och kraft att tillmötesgå barnens behov så hade vi inga dagis och fritids.
Själv är jag redo att vara hemma hos barnen när jag märker att den naturliga mammatiden är över. Den varierar givetvis från barn till barn.
I vårt fall har flera av barnen "kommit över till mig" i två-, treårsåldern men ännu påtagligare blir "pappabehovet" när barnen kommer upp i sex- till sjuårsåldern. Då är ju barnen ofta mer utåtriktade och som pappa passar det mig bra. Amningstiden och "klängandet i mammas kjolar" har avtagit.
Jag siktar in mig på år 2012, när minstingen börjar skolan, men infaller pappabehovet tidigare så rättar jag mig efter det.
Då hoppas jag att vi har kommit ännu längre så att frågan om samhällslön - en garanterad minimilön för alla - har ersatt alla bidragsformer som finns i dag, inklusive föräldrapenning.
MATS ALBERTS
