Jag läser en mycket dyster beskrivning av hur en gammal man har det i Sverige idag.
Han är 85 år gammal och bor ännu hemma. Han bedöms inte sjuk nog att få flytta in på äldreboende. Men han har ändå ganska svårt att ta hand om sig själv. Det är skitigt i lägenheten. Henry, som den gamle mannen heter, har inte mycket annat att göra på dagarna än att vänta på hemtjänsten, som ska komma med mat. Så han sitter på sin stol i sina skitiga kläder i sin skitiga lägenhet och väntar på det enda lilla sällskapet han ska få under dagen. En tant från hemtjänsten som stannar i fem minuter.
Henrys son är uppgiven och förbannad. Han känner att samhället skiter i hans gamle pappa. Han ondgör sig över hur ensam hans pappa är, hur tråkigt han har det och hur illa han luktar. Det står klart att äldreomsorgen gör precis alla fel. De äldre lämnas helt ensamma. De tillåts gå i samma kläder flera dagar i sträck. De blir deprimerade. De tappar livslusten.
De vuxna barnen till de här pensionärerna skriker ut sin frustration. Men ingen verkar vilja lyssna. Så de ställer sina frågor rakt ut i luften: "Varför tar man inte hand om våra äldre i det här landet?"

Jag tänker att sonen kanske borde tänka tanken att själv duscha sin gamla pappa och städa. Att åka och umgås varje dag. Att gå från omtanke till handling. Sluta skyll på andra!
Min pappa Allan var gammal och dålig under en lång period. Ibland ramlade han på nätterna. Jag grät och kände hopplöshet och kämpade förtvivlat för att få upp honom igen. Jag tvättade pappa. Bäddade rent i hans säng. Städade i hans rum. Hängde med honom. Jag försökte krama ut så mycket jag bara kunde av honom, hans historia och hans syn på saker och ting. Jag skyndade att älska, kan man säga. Visst hade jag tyckt att det varit skönt om man kunde lämna över allt ansvar med en gång. Låta någon annan göra skitjobbet som gjorde mig så ledsen och förtvivlad. Men någonstans visste jag hela tiden att jag inte skulle kunna leva med mig själv efteråt. När pappa var död. Jag förberedde mig. Jag gjorde mig redo för det ofattbara. Till slut går det ju inte. Till slut blir det för mycket. Men i vår familj kan vi med gott samvete säga att vi gjorde vad vi kunde.

Men vi svenskar blir mer och mer egoistiska. Vi ser det som något odelat positivt att "satsa på sig själv". Vi lär oss att inte låta någon stå i vägen för vår egen lycka. Vi uppmuntras hela tiden att uppfylla oss själva. Vi uppfostras av glossiga magasin att hela tiden sätta oss själva i centrum. Men det kanske är helt fel? Det kanske helt enkelt är så att livet inte är så roligt alla gånger? Att livet faktiskt suger ibland.
Åldrandet är sorgligt. Jag vill tro att vi som är närstående gör bäst i att vara just nära under de långa åren av sjukdom. Inte komma någon gång i månaden och böla om hur mycket man har att stå i och hojta om att maten är så dålig på hemmet. Det är inte där problemet ligger.
Jag tror att det är nyttigt för oss att torka upp bajs från badrumsgolvet. Det är bra för vårt framtida sorgearbete att försöka få en ramlad mamma på fötter och kolla att hon inte brutit något. Det gör ont, men det är viktigt att se att åldrandet inte bara handlar om årtal, utan om brutna ben, senilitet och byte av nedkissade lakan. Åldrandet är inte vackert.

Kanske är det någonstans bra att allt ansvar inte lämnas till myndigheterna när våra gamla blir äldre. Kanske är det bra för oss söner och döttrar att tvingas ta ett steg in och hjälpa till och offra lite för dem. För att kunna ge tillbaka lite av allt som de en gång offrade för oss.
Det finns med all säkerhet stora brister i äldreomsorgen i Sverige, med extremfall av vanvård och felbehandlingar. Men det stora problemet för de gamla i Sverige är ensamheten. Och den ska vi inte skylla äldreomsorgen på. För den är helt och hållet vårt eget fel.

CALLE SCHULMAN
Calle Schulman är chefredaktör för humorsajten 1000apor.se. Hans pappa Allan Schulman var bland annat tv-producent för Hylands hörna.