Vad är det som gör att jag sitter på en japansk brits i ett spa som heter Hasseludden Yasuragi och bara gråter?
Det är ett par veckor sedan och jag har lurats in i ett program som heter Bubblan. Det har sänds av SVT under hela våren. Sista programmet går i kväll.
Det är ett underhållningsprogram där jag och andra deltagare avskärmas från verkligheten i tre dygn. Därefter förs vi till en studio och ska svara på vad vi tror har hänt under den tid vi levt utan tidningar, radio, tv eller telefon.
Varför är jag med i detta spektakel? Svaret är: Jag begrep inte att de skulle lura mig.
Jag förstod inte att produktionsbolaget Jarowskij som fått i uppdrag av Sveriges Television att producera tolv program med namnet Bubblan tänkte förvandla mig till skattesmitare. Att de trodde att jag var så dum.
Jag sitter på britsen och gråter därför att jag är rädd. De har tagit min mobil. Jag är helt ensam i ett rum med smala hårda britsar. Det finns trappsteg i rummet. Det finns ett separat badrum med ett jättelikt kar där man nedstiger på kaklade trappsteg.
Tänk om jag ramlar och bryter benet. Tänk om jag får en stroke. Tänk om jag svimmar av någon anledning.
Skräcken smyger sig på mig. Jag är van att bo på hotell. Men jag har aldrig bott på hotell som inte har telefon till receptionen.

En ung städerska kommer in och får se mig sitta och gråta. Magnus Sandberg, Projektledare Bubblan, kommer till Hasseludden Yasuragi i Nacka och inser att ett fel har begåtts. Egentligen är det ett lagbrott. Hur ska jag eller någon annan tävlande hitta till receptionen mitt i natten? Ifall något händer. Anläggningen är enorm.
Sandberg skriver för hand ett avtal som ger oss tre tävlande (de två övriga heter Anders och Måns och är en komikerduo från Skåne) tillstånd att ha väggfast telefon på rummet. Vi förbinder oss att inte ringa till någon. Det är nödtelefoner.
När Sandberg åkt sin väg och telefonerna finns på plats sitter en klump fast i halsen. Det är som om jag inte kan svälja.
Av Sandberg har jag fått veta att bolaget Jarowskij vunnit upphandlingen när det gällde produktionen av Bubblan. Två andra bolag var inblandade.
Men Jarowskij kom med den mest attraktiva offerten. Jag antar att de lagt det lägsta anbudet.
Mitt antagande grundar sig på att Jarowskij hoppats på att ingen av de medverkande skulle upptäcka att de via en informell uppgörelse höll på att förvandlas till skattesmitare.
Ett 30-tal "artister" har medverkat i det dussintal program som sänts varje söndag i SVT 1 kl 20 med början 12 mars. Programledare: Richard Olsson.
Artistlistan innehåller namn som Ola Lindholm, Glenn Hysén, Alexandra Charles, Magdalena Graaf och Lars Leijonborg.
Bubblan är ett så kallat internationellt format. Det görs på samma sätt men på olika språk i de länder som köper in formatet.
Jag och övriga artister skriver var sitt kontrakt med producenten Jarowskij. Vi får en viss summa i arvode för att medverka.
Är detta något att gråta för? Nej.
Det är först när jag får ett mail från Jarowskijs unga assistent Anna (fingerat namn) som är 21 år som jag inser att jag dras in i en trål, där tusentals andra skattesmitare försöker halka ut ur nätet.
"Anna" skriver: Handduk, badkläder och morgonrock får du ta med dig hem efter programmet. Som ett minne. Du får också helpension, logi, entré till japanska badet samt två behandlingar per person.
Jag har här förkortat "Annas" mångordiga "gulliga" mail.
Omedelbart kontaktar jag skatteverkets servicesida, där man kan maila frågor. Jag inser att allt det "Anna" beskriver måste jag skatta för. Men jag vill veta exakt hur skatteverket ser på saken.
Svaret kommer efter något dygn.
Gunilla Dencker Skog på Skattverket, Servicejouren skriver:
"...Den hotellvistelse samt de "gåvor" i form av behandligar m.m. som du får i samband med inspelningen ska alltså tas upp som en intäkt i näringsverksamheten."
I samma svar framgår också att jag ska "ta upp alla ersättningar jag får som har anknytning till verksamheten."
Alltså "inte bara ersättning i form av pengar".
Det var precis som jag trodde. Vid ett kontrollsamtal till japanska spa-anläggningen värderas förmånerna till cirka 12 000 kronor eller mer.
Jag läser även Regeringsrättens beslut (2010- 04- 15) angående avdrag för utgifter för reklamgåvor. Där framgår att avdrag medges för utgifter för artiklar vars inköpspris inte överstiger 200 kronor per styck, inklusive moms. Dessa artiklar består av pennor, T-shirts, golfbollar med mera.
Eva Hamilton är vd för Sveriges Television AB. Hennes uppgift är bland annat att se till att det sänds underhållningsprogram.
Hennes uppgift måste också vara att noga granska varje upphandling så att varje möjlighet till skattefusk undanröjs.
I fallet Jarowskij träffar jag då och då på någon projektanställd, någon timanställd, någon inringd.
Det är medievärldens utkanter, bland hundratals frilansare, som Jarowskij opererar för att få ner sina kostnader. Få fast anställda. Inhyrd personal tar kontakt med alla som ska medverka och försöker hålla nere alla arvoden. Individuella kontrakt.
När allt är underskrivet börjar de lömska mejlen skickas ut. Allt detta som handlar om hur mycket man ska "få". Bara för att man är med.
När olika körer står runtomkring på svenska tak och prisar oss licensbetalare för att vi betalar våra radio- och tv-licenser så glömmer de några verser.
De glömmer att sjunga om att vi med våra licenspengar bidrar till att hålla produktionsbolag under armarna. Bolag som struntar i anställda, som lurar de medverkande. Allt i syfte att ro hem lönsamma kontrakt i stenhård konkurrens med andra bolag.
Är det så konstigt att man faller i gråt någon gång? Men jag har torkat mina tårar nu. Och jag kommer med följande förslag: Gör ett Uppdrag Granskning om hur SVT använder tittarnas licenspengar. Ta reda på varför det grymma profitbegäret får produktionsbolagen att gå över gränsen! Det kan finnas en hel del bolag som ska skrotas och malas ner, precis som gammal köttfärs.
Bäst före- datum har gått ut. Hör ni det, Jarowskij?

Annette Kullenberg

Annette Kullenberg är journalist