Paniken efter utbrottet på Eyjafjallajökul är närmast naturreligiös, skriver klimathistorikern och Islandskännaren
Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Just nu pågår ett vulkanutbrott på Eyjafjallajökull på södra Island. Ett vulkanutbrott som lamslagit större delen av Europa. Hittills har vulkanutbrottet egentligen inte varit särskilt stort eller märkvärdigt. Vulkanutbrott är heller inget sällsynt. Det är absolut ingenting exceptionellt med detta utbrott. Många vulkanutbrott under 1900-talet har varit betydligt kraftigare.
Ändå har utbrottet på Island gett upphov till vad som närmast kan betecknas som masshysteri. Alla naturfenomen - vanliga som ovanliga - har fått stor uppmärksamhet och ofta skapat panik under senare år. Detta är inget annat än en nygammal skräck för naturen och dess olika yttringar.
Den nativa naturromantik som var förhärskade för några årtionden sedan har nu ersatts av en naturskräck.
Vulkanutbrott kan vara farliga. Det är något som islänningarna är bättre medvetna om än andra. Under Islands historia har gårdar och hela bygder begravts i lava och aska. Giftiga gaser har förgiftat både människor, djur och vegetationen. Gräs och buskar har kvävts i tjocka asklager. Som följd har människor svultit ihjäl.
Ett av de värsta utbrotten inträffade 1783- 1784. Då dog ungefär en fjärdedel av Islands befolkning.
Det har talats en hel del om att vulkanutbrottet på Island kan kyla ned klimatet. De enorma molnen av partiklar i atmosfären skymmer solinstrålningen. Men det är endast gigantiska vulkanutbrott som orsakar en kraftig global nedkylning. Ett sådant inträffade 536- 537 e.Kr. och resulterade i stark köld med svält och massdöd som följd. Något sådant är inte aktuellt den här gången. Det värsta som kan inträffa är att semesterfirare får stå ut med lägre badtemperaturer.
Om vi nu inte är utsatta för någon verklig fara, varför har då denna närmast hysteriska stämning uppstått? Säkerligen på grund av flygstoppet. Ett flygstopp som dessutom möjligen är onödigt. Större mängder vulkanaska kan skada turbinmotorer och i värsta fall få flygplan att störta. Men det har inte gjorts några mätningar som pekar på att det skulle finnas några så farliga mängder i det europeiska luftrummet.
När det gäller kommersiella flyg är det rätt att ta det säkra före det osäkra men med räddnings- och ambulansflyg är det en annan sak. Även om vulkanaskan inte utgjort någon verklig fara har den restriktiva hållningen att använda räddnings- och ambulanshelikoptrar utgjort det. Räddningshelikoptrar har endast ryckt ut i yttersta nödfall. Detta trots att helikoptrar flyger långt under askmolnet. De helikoptrar som trots allt ryckt ut har inte drabbats av några problem.
Vi vet inte alls om helikoptrarna har varit utsatta för någon verklig fara. Men vi vet att det är direkt livsfarligt att låta bli att använda dem.
Det är frågan om helikoptrar som är certifierade för att flyga i full sandstorm i öknen och som har klarat att rädda människor i tjock rök från brinnande oljeplattformar under orkaner i Nordsjön.
Vulkanhysterin är ett symptom på ett alltmer ängsligt samhälle som ser faror - verkliga som inbillade - överallt.
Inte nog med det, vi har också blivit rädda för själva naturen.
Alla orkaner, värmeböljor, köldknäppar, översvämningar, jordbävningar - och nu vulkanutbrott - uppfattas som något onaturligt och skrämmande.
Människan har alltid varit rädd för naturfenomen. Förr i tiden har vi i många kulturer dyrkat naturen. Vi har offrat till sol- och regngudar för att få deras gunst och inte drabbas av deras vrede. Samma grundläggande rädsla inför naturen verkar fortfarande styra oss. Besatta av den västerländska trygghetsnarkomanin har snarast rädslan för naturen bara förstärkts.
Frågan är om det verkligen är vulkanens fula anlete, och dess hotfulla plym av askfylld rök, som hotar oss eller om det istället är vår egen inneboende rädsla för naturkrafter som vi inte kan styra över?