I dag högtidlighålls att Centerpartiets partiledare Maud Olofsson varit partiledare i tio år. Samtidigt befinner sig partiet i en kris. Vårt läge är minst lika allvarligt som den omdebatterade situationen inom socialdemokratin. Valanalysgruppen, som leddes av Annie Johansson, har beskrivit situationen som mycket allvarlig och det är bara att instämma i den bilden.
Vi behöver jobba med vår identitet. Vår självbild har blivit omsprungen av verkligheten.
Vi var en gång ett folkrörelseparti som samlade stora skaror medlemmar. På den tiden var det lätt att vända sig inåt för att få del av de flesta åsiktsströmningar. Med tiden har medlemskåren minskat och vi har blivit allt mer homogena, vilket gör att vi missar perspektiv. Vi måste bli det öppnaste partiet, där vi kan lyssna in åsikter och bli en kanal för påverkan i stället för en kanal för att få våra sanningar bekräftade av oss själva.

Grunden för denna förändringsprocess måste vara arbetet med ett nytt idéprogram som ger oss en tydlig ideologisk inriktning och arbetet bör börja snarast. Programmet ska antas på en extra partistämma i november 2012 och det är viktigt att den stämmans hela fokus blir på det nya, tydliga och samlande partiprogrammet.
Utifrån idéprogrammet måste vi dra tydliga sakpolitiska konsekvenser. Menar vi allvar med de värderingar kring vilka vi samlas måste vi ta tydlig ställning och våga ifrågasätta en del av de saker som kanske blivit allt för mycket samhällssanningar snarare än att de ligger i linje med den politiska riktningen.
Det kommer att ställa krav på oss att ibland ta en tydlig position och behålla den i stället för att överge den så fort en strid uppstår.
Vi behöver öppna organisationen. Det handlar dels om öppenhet för dialog med det civila samhället, men likväl handlar det om medborgarnas allt högre krav på att få veta vad som händer. Vi måste öppna så många sammanträdesrum och beslutsprocesser som möjligt. Med självklarhet behöver en del diskussioner föras bakom stängda dörrar, men många av de samtal som förs måste också till- låtas att vara öppna. Det är ingen skam i att ha olika åsikter och att ibland få ge med sig för majoriteten. Däremot vore det en skam för ett parti att bara ha en åsikt.

Makten i partiet måste utgå från medlemmarnas önskemål och stämmornas beslut. Stämmoombuden bör kunna kräva att dess beslut är vägledande för riksdagsgrupp och partistyrelse.
Samtidigt bör ombuden också få en möjlighet att på allvar veta vad det är partistyrelsen vill och valen bör ske efter vad man vill uträtta. Sker valen allt mer öppet och efter programförklaringar kan nästkommande stämma ställa ledamöterna i partistyrelsen till svars för sitt agerande sedan föregående stämma.
Det skulle också säkerställa att ledamöterna i partistyrelsen inte släpper makten ifrån sig som det högsta organet, när inte stämma eller förtroenderåd sammanträder, till andra informella organ. Partistämman i Örebro för två år sedan bestämde att vi internt skulle utreda Nato-medlemskap och euromedlemskap. De internutredningarna har ännu inte börjat.

Vi bör också öppna upp för primärval i någon form. När medlemskåren minskar och blir allt mer olik väljarkåren måste vi hitta former för att till samtliga val ta till oss av medborgarnas önskan om att påverka utan att för den skull avkräva dem hela partipaketet.
Det går inte bara att tala om att vara den tydligaste liberala kraften. Vi behöver omtag längs hela linjen och måste leverera i idéplattform, sakpolitik och i vårt eget sätt att agera. Som ett första steg i att öppna partiet vill jag nu ge mig till känna som kandidat till partistyrelsen vid stämman i Åre i september.
Jag är redo att ta del i ansvaret att ingå i partiets ledning och ser fram emot att som en öppen politiker i ständig dialog med väljarna få vara med och forma de beslut jag ofta får stå till svars för.
Jag hoppas att andra som kandiderar till styrelsen blir tydliga med sin viljeinriktning och kandidatur. Detsamma bör också gälla när det blir dags för partiledarval.


Fredrick Federley