Hela Sverige verkar vara i upprorsstämning över FRA-lagen.
Medborgarna klagar över att spioner blandat sig i våra personliga angelägenheter och att de nu nästan kan se in i våra sovrum.
Det senaste är att experter, bland annat akademiker inom juridik- och dataområdet, varnar för att FRA-lagen kommer att användas för att kartlägga våra liv genom sociogram. Diagram som ofta används inom kriminologin och sociologin för att beskriva människors relationer.
FRA-lagen påstås vara den mest långtgående och integritetskränkande lagen vi någonsin utsatts för. Konsekvenserna har liknats vid George Orwells dystopiska skildring 1984, med en alltigenom övervakande Storebrorsstat.
Sverige är ett land där människorna är rädda för nästan allt. Staten ser det därför som sin uppgift att lagstifta mot det som vi fruktar.
Vi medborgare har bjudit in staten till att lägga sig i allt från vad vi ska äta, vad vi ska köpa, hur vi ska vara skyddade i trafiken, till hur vi får arbeta, vilka hus vi ska bo i och var vi ska ställa våra barnvagnar.
Vi vill att staten ska skydda oss från oss själva.

Det är alltså inte konstigt att staten, i likhet med alla andra länder i världen, också vill skydda oss från de farliga människorna som finns utanför landets gränser. Terrorister kan ju slå till var som helst, när som helst och nästan hur som helst.
Visst finns det skäl att ifrågasätta statens rädsla för terrorister, det motiv som ligger bakom lagen. Och visst är det naturligt att se den som ännu ett uttryck för våra obefogade rädslor. Hur mycket av de hot vi tror oss vara utsatta för handlar egentligen om hot mot det lika rädda USA? Självklart en majoritet.
Personligen tror jag att den viktigaste förklaringen till varför Sverige inte blivit utsatt för något terrordåd de senaste trettio åren beror på att vi - till skillnad från USA - inte har särskilt många fiender. Alltså något som inte kan regleras med någon FRA-lag överhuvdtaget.
Men oavsett hur liten risken är borde de rädda svenskarna hälsa FRA-lagen med öppna armar. Om det bara hade smällt en enda liten bomb på Sergels torg eller om någon försökt kidnappa kungen skulle ju alla jubla över lagen. En lag som påstås innebära att staten kan övervaka oss in i minsta detalj. Inte kan det väl dyka upp några terrorister då.
Konflikten om FRA-lagen handlar ytterst om en paradoxal krock mellan två fundamentala psykologiska mekanismer.
Vi svenskar är livrädda för det mesta, men vi blir också kränkta för allt. Förlagstiftarna är det oturligt att terrorism just nu tycks vara det enda befolkningen inte fruktar.

Därför blir det enkelt för motståndarna till lagen att skaffa sig billiga poänger genom att spela på våra ömma punkter, rädslan och integriteten:
"Staten kränker oss - det är staten vi egentligen bör vara rädda för", är den gängse slutsatsen.
Men FRA-lagen är trots allt en ren spionlag som syftar till att spionera på främmande makter. Om FRA råkar få information om något som sker mellan svenskar ska detta förstöras. Det är en av poängerna med lagen. Så varför blir vi kränkta? FRA är inte intresserade av att ta reda på vad vi gör i sängkammaren.
Stora delar av FRA-motståndet handlar därmed om rena fantasier, som gör oss så paralyserade att vi får svårt att ta till oss fakta.
Anledningen till att rädslan för att vår integritet ska kränkas gör oss så skräckslagna, är helt enkelt att vi fasar för att staten ska plocka fram all skit som gömmer sig under våra privata stenar. Tänk om någon på FRA skvallrar för grannen.
Men avlyssning av sängkammarprat och skvaller på mejlen tillhörsådant som FRA definitivt inte ska ägna sig åt, även om snaskigheterna säkert är tekniskt möjliga att beskriva i ett sociogram. Därför kan ju en reglering av vad FRA får göra och inte göraknappast vara dåligt.
Så ta det lugnt Medelsvensson, det är inte dig de är ute efter!


David Eberhard

David Eberhard är överläkare i psykiatri och har som författare inriktat sig på svenskarnas behov av trygghet och lättkränkthet.