Första gången jag träffade min fosterfamilj verkade de jättetrevliga. Kvinnan i familjen gav mig en rejäl kram när jag skulle åka, det kändes bra. Just då fungerade det inte något vidare hemma mellan mig och mamma, vi bråkade mycket, så mamma hade tagit hjälp av socialtjänsten som placerade mig i familjehemmet.
Redan en vecka efter att jag hade flyttat dit hamnade jag i bråk med familjen för första gången. Fostermamman satte sig på mig och höll fast mig. Hon är riktigt storväxt och det gjorde väldigt ont. Efteråt frågade jag om hon verkligen fick göra så, då sa hon att metoderna var godkända av socialen. Hon fortsatte att göra så under alla de år jag bodde i familjen.
I början var det bråk varje vecka. Jag lärde mig snabbt hur jag skulle undvika att reta upp dem, men det var inte lätt. De kunde bli otroligt arga över småsaker, som att jag glömt att gå ut med soporna. Ibland kastade de saker efter mig, porslin och pantflaskor. En gång slog min fostermamma sönder en stol så att träflisorna for över hela köket.
De var aldrig nöjda med någonting som jag gjorde. När jag pluggade mycket sa de att jag måste hjälpa till mer på gården. Sen fick jag skäll för att jag inte hade gjort läxorna ordentligt. "Är du helt hopplös?" undrade min fostermor ofta. De brukade också säga att jag var fet och borde banta, att jag inte hade några vänner och att jag förtjänade att sitta där jag satt.

Det tog lång tid innan socialtjänsten kom och hälsade på första gången. Då ansträngde sig familjen för att vara riktigt trevlig. Jag hade bestämt mig för att berätta allting för kvinnan från socialen, men hon sa bara att jag överdrev vilket kändes enormt kränkande. Jag var hos familjen i tre år - men fick bara besök av socialen tre eller fyra gånger. Egentligen ska de göra ett besök per halvår. Jag försökte även berätta för mina föräldrar när jag var hemma, men i efterhand har jag förstått att mina fosterföräldrar ringde till dem och sa att jag spred lögner. Mina föräldrar trodde på de vuxna, vad skulle de göra?
Den enda trygga punkten var skolan. När jag skulle åka hem på kvällen kändes det som helvetet. Bara en gång på tre år fick jag hänga med en kompis hem efter skolan. Mina fosterföräldrar sade att de inte hade tid att skjutsa mig hem till gården där vi bodde.

Vid slutet av min tid hos familjen hade vi ett bråk om snöskottning. Då tryckte kvinnan ner mig i en snödriva och satte sig på mig. Jag fick panik, det kändes som att jag inte fick luft. När jag fick komma upp efter ett par minuter hostade jag snö. När jag vägrade att lyda tryckte hon ner mig i snön igen. Efter det skar jag mig i armarna och jag sa till min fosterpappa att "nu har du lyckats, jag vill ta livet av mig". Då hämtade han ett rep till mig.
Det var då jag bestämde mig för att berätta för skolkuratorn. Kuratorn gjorde omedelbart en anmälan till socialtjänsten och jag fick flytta hem till mamma igen. Det var först när jag pratade med kuratorn som jag förstod att det som familjen gjort var olagligt.

Jag kan fortfarande vakna av att jag drömmer mardrömmar. Ibland tror jag att jag alltid kommer att bära det här med mig. Det är inte som ett skrubbsår som man kan sätta ett plåster på.
Vi anmälde familjen till polisen, men åklagaren lade ner förundersökningen trots att jag har kompisar som sett blåmärkena. Det kändes som ännu en motgång. Vad jag vet är familjen fortfarande fosterföräldrar - hur kan de få vara det?
När jag tänker på andra barn som råkar ut för samma sak känns det rent ut sagt för jävligt. Socialtjänsten borde vara mycket mer noggrann när de väljer familjer. De borde kolla upp dem flera gånger innan de placerar barnen och de borde göra fler oförberedda besök. Jag hade också velat ha en mer personlig kontakt med socialtjänsten, kanske via e-post. När fosterföräldrarna sitter med och lyssnar vågar man inte säga vad man tycker.

I dag funkar det mycket bättre att bo hemma. Vi bråkar mycket mer sällan nu och jag tar tillvara på tiden med min familj och mina vänner. Jag och mamma får pusha varandra. Hon anklagar sig själv, men det tycker jag inte att hon ska göra. Om man kontaktar socialförvaltningen så tror man ju att man ska få just hjälp.


RONJA EDLUND
Ronja Edlund går på högstadiet. Hon gillar att vara med kompisar, kolla på film och gå
ut med familjens hundar. Hon funderar på att välja barn- och fritidsprogrammet på
gymnasiet.