Efter decennier av militärdiktatur, inledningsvis under Fulgencio Batista på 1950-talet och sedan totalitär enpartidiktatur under Fidel Castro, har kubanerna fråntagits såväl sina grundläggande mänskliga rättigheter som möjligheten att leva ekonomiskt drägliga liv.
Därför känns det kränkande att höra journalisten Thomas Gustafsson sätta Castro på en piedestal i Sveriges Television, och att han häromdagen påstod att ”Fidel kommer fortfarande att finnas kvar
i bakgrunden som ideologisk ledare” i
Aftonbladet.
Om det är förtryckarnas ideologi Gustafsson menar så kan jag begripa hans resonemang annars förstår jag varför diktatorn Castro väljer att träffa Thomas Gustafsson i stället för Stina Dabrowski. Dabrowski romantiserar inte tyranner, och Castro fascineras av journalister som ser upp till honom.
Här i Sverige har vi flera debatter om
Kubas kommande framtid än vad kubanerna själva får lov att ha i sitt eget land. Något som rapparen Dogge Doggelito inte lyckades förstå under programmet Debatt SVT i torsdags. Hans propagandistiska video med lättklädda kubanska tjejer i en gammal amerikansk bil ger en helt vriden bild om verkligheten på Kuba.
Kubanerna som medverkade i tv-programmet kände sig kränkta och uppmanade honom att återvända till Kuba
och prova att leva som en kuban, utan rättigheter. Jag undrar om Dogge har förstått att kubanerna inte ens får vistas på något hotel på ön?
De socialdemokratiska regeringarna lyckades aldrig göra sig fria från Olof Palmes och Pierre Schoris Kuba-politik som präglades av beundran för diktatorn Castro, även om kritiken mot förtrycket under Anna Lindh och Carin Jämtin blev tydligare. Men kritik och hårda uttalanden räcker inte.
Fidel Castros informationsmonopol gör det nästan omöjligt för kubanerna att ta reda på vad omvärlden säger om Kuba, men även vad som händer på ön.
I Fredrik Reinfeldts
regeringsförklaring förra hösten gjorde han ett viktigt uttalande om relationen till Kuba: ”Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.” Men
regeringens ord om ”särskilda insatser” måste ske i verkligheten.
Hittills har det det svenska stödet till den kubanska demokratirörelsen inte stärkts sedan regeringsskiftet 2006, och en tjänst på svenska ambassaden i Havanna – i syfte att upprätthålla kontakterna med demokratirörelsen – har till och med dragits in.

Inte nog med det anser den svenska ambassadören i Havanna, Christer Elm, att förändringen till demokratin kommer att komma uppifrån, från regimen. Vilket inte stämmer. För att det ska finnas demokrati måste det finnas
demokrater och sådana finns inte i systemet utan inom oppositionsrörelsen. Kubanerna själva ska få välja vilket statsskick de vill leva under, och vem som ska vara president. Castro har plågat oss kubaner under decennier och tvingat över två miljoner att fly vårt land. Castros kommunistiska diktatur får inte gå i arv!
Varför inte lära av demokratiseringen av Östeuropa? Det var i länderna med starka demokratirörelser i slutet av 1980-talet som kommunismens sammanbrott ledde till demokrati. Ett annat exempel är den Norgebaserade radiostationen Democratic Voice of Burma som samlar information om vad som pågår i landet, och sänder tillbaka informationen genom radio och internet. Arbetet visade sig oerhört viktigt under Burmakrisen i höstas.

Under de kommande månaderna kommer Kubas framtid att diskuteras mer än på mycket länge av oss kubaner på Kuba och runtom i världen. Sverige kan bidra i det arbetet genom att tydligt ta ställning för
demokratirörelsens arbete. Inte genom att, som Thomas Gustafsson, vänsterpartisten Eva Björklund, rapparen Dogge Doggelito och likasinnade, idealisera den kommunistiska mardrömmen.

Mae Liz Orrego Rodríguez
Mae Liz lämnade Kuba 1996, som 15-åring. I dag jobbar hon politiskt inom liberala
ungdomsförbundet och Svenskt internationellt
liberalt centrum.