Carina Burman.

Ibland undrar man

vilket århundrade vi lever i - som när man läser journalisten och chefredaktören Ebba von Sydows "Ebbas stil - guiden till en glammigare garderob". Visst har boken sina goda sidor. Ibland är Ebba mycket förnuftig och ger tips om hurdana jeans som passar oss och att vi ska packa in håret i bastun (om nu någon missat det). Hon upplyser om hur mycket dricks man bör ge på restaurang, men samtidigt vimlar det av referenser till ärvda märkeskläder, VIP-kort av skilda slag och shoppingresor till New York och Los Angeles. Ebba vacklar mellan sina kompisar på Stureplan och sina läsare på Veckorevyn. När man sedan hittar Ebba von Sydow och Magdalena Ribbing på samma bild i boken känns det inte långsökt att fundera på om vi lever i en tid, då överklassen helt öppet vågar berätta hur vi ska uppföra oss. Är 1800-talet på väg tillbaka?

För 200 år sedan

gällde måttfullhet i Ebba von Sydow på bröllop i Skåne. flickuppfostran. Man skulle vara modernt men anständigt klädd, kunna konversera och bli en god produkt på äktenskapsmarknaden. Precis samma ideal finns hos von Sydow. Hennes läsare uppmanas att inte vara vulgära. Röda läppar är förbjudna. Man får inte heller vara utmanande, ha långa röda naglar eller för korta kjolar. Tre kvinnliga kändisar, fotograferade i slitsat och djupt ringat, summeras som "Triss i trash". För von Sydow är shopping religion, och sjunde budordet lyder "Köp ingenting genomskinligt". Berusade får inte heller von Sydows adepter bli. Under rubriken "För höga klackar" får man veta: "Bara för fulla tjejer är värre än tjejer som har så höga klackar att de inte klarar av att gå i dem." Onekligen har Susanne Pagold en elegantare inställning till klackproblemet - är klackarna för höga kan man alltid "luta sig mot en vägg". Bli gift var vad 1800-talets flicka skulle. Samma ideal har von Sydow, efter vad det tycks. "Vita skor - aldrig snyggt, okej? En dag i ditt liv får du ha vita skor och det är på ditt eget bröllop." I en bildtext uttrycker hon sin förhoppning om att vi alla - liksom den glamourösa Carrie i Sex and the City - ska få vår mr Big till slut. Liksom artonhundratalets adelsdam måste man akta sig på vägen dit. Han ska ta initiativet. Man bör spela svårfångad. "Ta aldrig en killes nummer, ge honom ditt och låt alltid honom ringa först." Inte heller ska man stå och hänga utanför krogen vid stängningsdags. "Kommer han att inse att du är tjejen i hans liv, när ditt rouge är bortblåst och mascaran har åkt ner?" Utseendet är allt. Och så ska man hålla på sig. "En äkta partyprinsessa är alltid hard to get." Eftersom man tydligen inte har något sexliv - man kanske måste invänta släktens godkännande - lär karln inte få se en svettig, rufsig och flämtande annat än på dansgolvet. Där bör man för övrigt inte hångla. Som det påpekades i en blogg häromsistens: Varför går man då på krogen?

Män är viktiga.

Män tar plats. Ebba von Sydow betonar vikten av självständighet, men trots att hela boken handlar om kvinnor tycks de främst finnas till för hans skull. Tjejkompisar kan vara bra att festa med, men systerskap verkar inte existera. För övrigt är detta en strikt heteronormativ bok. Flickor ska tycka om pojkar. Punkt. Vi får noggranna instruktioner för vad vi ska sätta på oss för en fest på Stureplan, men inte på Patricia. Möjligen är Ebba von Sydows bok bara ett tecken i tiden. Artonhundratalet är intressant, inte bara bland forskare utan också inom modet, där officersrockar trängs med pyngliga örhängen. Dessutom anas en moralisk nyviktorianism. Medan artonhundratalets moral var strikt utåt tilläts åtskilligt i skymundan. Vår tid är frispråkig, men vad finns bortom pratet? I USA förekommer kyskhetspakter, och även här kan föräldrar uppmanas avråda sina tonåringar från sex innan de fyller arton. Också de stillsammaste närmanden kan i moralens namn rubriceras som sexuella trakasserier. I drottning Viktorias London fanns två läger - de anständiga och de oanständiga, den fina världen och halvvärlden. Kan det vara så illa, att samma uppdelning smyger sig på oss i dag? Det finns anständigt folk, som Ebba, som drar ner tröjorna över magen, och folk som idkar nakenchock i dokusåporna?

Mina tonår hamnade

på 1970-talet - ett hemskt årtionde, med fula kläder, trist mat och grotesk heminredning. Som skönhetstips gällde fortfarande att skölja håret i regnvatten och göra ansiktsmask av jordgubbar. Ibland drabbas jag ändå av en nostalgisk längtan efter den naiva frigjordhet som rådde, innan man började snöra in sig i det nya årtusendets sexiga, men begränsande korsett. Det finns en rädsla i människors liv, både i små beslut om hur de ska klä och uppföra sig och i stora, om kärlek och relationer. Under drottning Viktorias regeringstid började suffragetterna sina härjningar. Kanske vi borde låna något av 1800-talets nyfikenhet och upptäckariver, inte bara dess inskränkande sidor. Korsett i all ära - jag vill slå ett slag för det röda läppstiftet, konkret och symboliskt. Lite mindre lydnad och lite mera djärvhet, mina damer och herrar! CARINA BURMAN