Kvoterad föräldraförsäkring är en reform som inte efterfrågas av svenskar i allmänhet. Motståndet mot ökad kvotering är välkänt - ändå framhärdar regleringsförespråkarna. Vad ligger bakom deras iver för denna impopulära styrning?
Demoskop har på uppdrag av Timbro undersökt den svenska kvoteringsopinionen och resultatet bekräftar att motviljan mot kvotering håller i sig: endast 16 procent av de svarande önskar en kvoterad föräldraförsäkring (1 142 intervjuer). Inte ens bland V- och Mp-väljare, de överlägset mest kvoteringsivriga grupperna, är förespråkarna i majoritet. Debatten framstår som driven uppifrån.
Men vilka synsätt förklarar egentligen viljan att minska valfriheten i försäkringssystemet? Förslag om förmynderi och detaljstyrning kan bottna i att styrande tror sig ha större insikter och bättre vanor än de som utsätts för styrningen. Ligger denna tankestil bakom den svenska kvoteringsdebatten? I undersökningen ställdes frågan dels hur de svarande upplever jämställdheten i sitt eget familjeliv, dels om de tror att andra lever i jämställda förhållanden.
Mönstret i svaren pekar på en intressant paternalistisk psykologi.
Inledningsvis kan man glädjande nog konstatera att de allra flesta tycks vara rätt nöjda med hur de själva lever. För egen del anser 64 procent av kvinnorna och 72 procent av männen att de själva lever i jämställda förhållanden. Intressant nog har man en väsentligt dystrare uppfattning om hur folk i allmänhet lever - alla de där andras liv, som man bara ser på håll. Blott 31 procent av de svarande tror att folk i allmänhet lever i jämställda förhållanden, trots att flertalet själva gör det. Om vi nu vågar lita till att man är bättre på att avgöra om man själv lever i ett jämställt förhållande än om grannen gör det, så kan vi konstatera att pessimismen om "folk i allmänhet" är kraftigt överdriven.
Mönstret speglar någonting allmänmänskligt. Vi talar gärna om egna barn och andras ungar. Psykologin är klassisk och välbekant. Det egna förståndet är det sällan något fel på, men desto lättare avfärdar man anonyma, ansiktslösa grupper som vilsna i behov av vägledning. Medan vi känner till våra egna omständigheter och ser nyanserna, syns bara konturer och brottstycken av andra människors liv. Tomrummen är fria att fyllas ut med våra egna föreställningar och fördomar om dessa folk som folk är mest.
Mönstret må vara lätt att förstå och känna igen, men vilken är den politiska effekten? Det visar sig att viljan att kvotera föräldra försäkringen inte tycks drivas av ens egna erfarenheter. Kvoteringsstödet är inte större hos personer som själva uppger sig leva i ojämställda förhållanden - tvärtom är det till och med lägre. Stödet för kvotering påverkas däremot starkt av vilka mer eller mindre välgrundade föreställningar man har om hur andra människor lever sina liv.
Kvotering är klart populärare i den grupp som tror att andra än de själva lever i ojämställda förhållanden. Där ligger kvoteringsstödet på 26 procent. Bland de som förespråkar kvotering tror nästan en tredjedel att ojämställda parrelationer är det typiska i Sverige. Det kan kontrasteras mot svarande som tror att även andra lever jämställt - det vill säga just så som majoriteten faktiskt beskriver sina egna relationer. Här stöder endast 11 procent en kvoterad föräldraförsäkring.
Paternalismens och förmynderiets psykologi bottnar i att tillskriva sig själv ett större förstånd än sin omgivning.
Peter Santesson. Att gå den opinionen till mötes är att utforma en politik åt lappskrivare och gardintittare, som på tveksam grund sätter sig till doms över andra och önskar regleringar som de visserligen inte behöver för egen del, men som grannen skulle må bra av. Människor som nöjer sig med att tala i egen sak vill sällan avveckla sin egen valfrihet.
Den som försöker tala för någon annan kommer däremot snart att göra politik av sina fördomar.
Peter Santesson
