Häromkvällen tittade jag på Anders Wahlgrens sorgliga och upprörande dokumentärfilm om rivningsraseriet i svenska småstäder. Hela stadskärnor med fantastisk trähusbebyggelse från 1800-talet revs för att ge plats åt Domus och Tempo. I dag några decennier senare gapar betongkolosserna tomma. Parkeringsgaragen står öde.
Då trodde man att varuhusen mitt i centrum skulle ta hand om detaljhandeln, nu tror man i stället att kommersen ska ske invid stora motorvägar och av en bilburen befolkning.
Drömmen om lukrativa köpcenter som ska få fart på tillväxten, är en av orsakerna till att regeringen i går gav klartecken till Förbifart Stockholm. Därmed gör man om samma kostsamma misstag som 60-talets Domusdirektörer.
Den drygt två mil långa motorvägs-tunneln kommer att kosta åtminstone 28 miljarder kronor, vilket är mer än regeringens hela satsning på järnvägsutbyggnad fram till 2021.
Det visar att regeringen Reinfeldt lever kvar i samma drömbild om den glada bilismen som styrde under oljeboomens barndom efter andra världs-kriget.
Statsministern och många andra i det svenska etablissemanget använder nu klimatförändringar och koldioxidutsläpp som ett slags heligt mantra. Om bara utsläppen minskar så kan vi leva kvar i samma tillväxtsamhälle som tidigare. Men den ensidiga fokuseringen på koldioxid döljer den verkligt stora utmaning vi står inför - nämligen en snar och chockartad brist på olja.
Diskussionen om när världens olje-produktion når sin topp har pågått länge. I sommar har även OECD:s energiorgan IEA gjort en helomvändning, dess chefsekonom Fatih Birol varnade då för att "Peak Oil" kommer att inträffa inom tio år. Många varnar dessutom för att vi redan nått toppen, sedan 2005 har världens oljeproduktion legat på samma nivå. Det kan vara en av förklaringarna till oljeprishöjningen till 150 dollar per fat sommaren 2008, innan krisen i världsekonomin bröt ut.
När Förbifart Stockholm står färdigt 2020 kommer vi alltså med största sannolikhet att leva i en värld där den globala oljeproduktionen redan krymper. Norge började till exempel utvinna sin olja på 70-talet men nådde sin topp 2001, produktionen minskar nu med tio procent per år och om åtta år kommer Norge bara att ha en bråkdel av sin olja kvar. Samma sak gäller för andra stora oljeproducenter som USA, Storbritannien, Mexiko, och Venezuela.
När miljöminister Andreas Carlgren hurtigt försvarar bygget av nya motor-vägar blandar han dock bort korten genom att påstå att det i stället blir elbilar som kommer att trafikera Förbifart Stockholm.
För några år sedan svärmade Centern för etanolbilar, nu när den bubblan spruckit, har elbilar blivit nästa frälsningslära. Allt för att slippa erkänna att privatbilismens tid är förbi.
Men den bistra verkligheten är att det inte finns någon alternativ energikälla som har tillräcklig energiintensitet, som inte förvärrar miljöförstöringen och som inte kräver mer energi för att utvinnas än vad som sedan blir kvar att använda, för att vi ska kunna upprätthålla dagens energikonsumtion. Oljan står i dag för 95 procent av transportsektorns drivmedel, och fossila bränslen - olja, kol, naturgas - står för 85 procent av hela världens energikonsumtion. Elektricitet är inget alternativ - oljebristen kommer att göra all energi betydligt dyrare.
Hur högt kommer oljepriset att vara när Förbifart Stockholm invigs? Kanske 600 dollar per fat, tio gånger högre än i dag. Med sådana priser kommer transportsektorn att ändras i grunden.
Ytterst få människor kommer då att ha råd att ensamma bilpendla fram och tillbaka till jobbet och trängseln på Essingeleden kan vara ett minne blott.
Den enda lösningen är då en kraftigt reducerad energikonsumtion. I storstäder som Stockholm blir det självklart med kollektivtrafik och spårbundna transporter. I stället för att använda 28 miljarder på ett dödfött motorvägsprojekt, borde vi därför bygga fram- tidens lågenergisamhälle redan nu - innan oljekrisen slår till.
För förr än vi tror kommer våra ekonomiska resurser att vara så knappa att vi inte längre har råd att bygga den infrastruktur som behövs.
GUNNAR LINDSTEDT
