Trött på hatet. "Under hela min uppväxt fick jag tidigt känna på afrofobin och antimuslimismen, en kombination många somalier tvingas utstå", skriver Bilan Osman. Foto: Theo Elias Lundgren
Trött på hatet. "Under hela min uppväxt fick jag tidigt känna på afrofobin och antimuslimismen, en kombination många somalier tvingas utstå", skriver Bilan Osman. Foto: Theo Elias Lundgren

För oss är hat en del av vardagen

Publicerad

"Jag önskar att min hudfärg inte var så ful".

Det sa min 12-åriga lillasyster till mig för ett tag sedan, och lämnade mig helt bestört.

Jag började reflektera över min egen barndom och tänkte på en dag i lågstadiet. Jag var sju år och denna dag skulle vi prata om det där jobbiga - rasism. Eller som läraren pedagogiskt förklarade det: "Varför några är dumma mot andra som inte delar deras hudfärg." Mot bakgrund av att några elever på skolan utsatts för rasistiska kränkningar.

Min fröken började. Förklarade "hur Gud la människan i en ugn, hur Han gjorde allt för att få till den perfekta skapelsen." Och sedan kom den, slutklämmen.

"...Och när Gud skulle skapa den svarta människan la han även henne i en ugn. Men i sin iver att få till sin skapelse råkade han bränna henne. Därefter skickades hon till Afrika"

Det skiljer sig tio år mellan mig och min lillasyster, men trots det har så lite förändrats. Även om händelsen med min lärare var något som jag vid tidpunkten inte ägnade en extra tanke åt, lagrade det sig någonstans i mitt undermedvetna och resulterade sig senare i den här nästan påtagliga känslan av att vara annorlunda. Inte tillräckligt bra. Guds brända skapelse. Alltid redo att kämpa för sitt existensberättigande när vuxenvärlden inte gör det. Och likt min lillasyster - känslan som får en att problematisera sin hudfärg.

Jag är en svensk. Och jag är en somalier. Under min uppväxt fick jag tidigt känna på afrofobin och antimuslimismen, en kombination många somalier tvingas utstå. Jag skulle kunna använda resten av den här texten till att enbart skriva om mitt liv. Om sena kvällar med skinnskallar på bussen. Om spott på kläderna. Om arbetsplatser där det skämtas högt om svarta. Om ilska, frustration och om besvikelsen en kan känna mot sin omgivning.

Men det här handlar inte bara om mig. Eller mina erfarenheter. Jag är en av 180 000 afrosvenskar. Mina erfarenheter är ett resultat av en rådande samhällsstruktur. Jag är inte en enskild händelse, jag är en av tusentals.

En rapport sammanställd av Mångkulturellt centrum på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet visar att afrosvenskar är överrepresenterade bland offer för hatbrott. Sedan 2008 har hatbrotten ökat med 24 procent. Hatbrott som många gånger uppstår på allmänna platser som skolor, torg och arbetsplatser. En studie som gjordes visar att av de 102 personalansvariga som intervjuades ansåg en av tjugofem att det skulle utgöra en källa av oro om de anställde en afrikan.

Förstå det. Människors blotta existens kan utgöra en källa av oro.

Rapporten visar att jag inte är ensam. Där fanns berättelser om en kvinna som går på stan och tvingas höra hur för henne okända människor skriker "negerjävel", "apjävel" och "du ska åka hem till ditt land". Vittnesmål om en nyinflyttad familj som av grannar får höra att "negrer" inte är önskade där. Om en afrosvensk man som under en anställningsintervju upprepande gånger fick frågan: "Har du aids?". Rapporten belyste problemen. Satte fokus på strukturer. Och det är just på den nivån jag vill att debatten om afrofobi ska ligga. Och där den svenska antirasismen många gånger misslyckas.

Utvecklingen som sker i vårt samhälle får mig att tänka på framtiden. På den framtid vi lämnar åt yngre generationer. Jag tänker på den 14-åriga flickan som i SR:s dokumentär "Svart lucia" berättar om trakasserierna, hoten och hatet hon tvingats utstå för över ett år sedan. Hon fick chansen att få vara lucia i det direktsända firandet på SVT, en dag hon senare beskriver som den bästa dagen i sitt liv. Men strax därefter hängs hon ut på hatsajten Avpixlat, med en artikel- rubrik som lyder: "SVT förödmjukade tittarna med kolsvart lucia". Jag tänker på hur hon i dokumentären snubblar över orden, försöker hitta förklaringar, förstå. Jag tänker att ett barn aldrig ska behöva bli ett föremål för hatet. Att ett barn aldrig ska behöva uppleva hur det känns när tusentals okända människor utsätter en för rasistiska trakasserier.

Vi bör en gång för alla lyfta blicken, sluta diskutera enskilda människor och börja prata om beteenden. Börja prata om de strukturer som får min 12-åriga syster att ifrågasätta sig själv.

De strukturer som får en 14-årig flicka att behöva läsa igenom tusentals av hatkommentarer där hennes hudfärg problematiseras. Vi måste börja prata om arbetsgivaren som inte vill anställa afrikaner och ett samhälle som tror att den här diskussionen hör hemma i USA, när Sverige spelade en stor roll i den transatlantiska slavhandeln.

Jag är trött. Trött på att jag år 2014 skriver den här texten. Trött på att bevittna marginaliseringen av svarta svenskar. Och trött på en värld som aldrig lär sig av historien. Jag är trött - men jag lever på hoppet. Hoppet om att det här är sista generationen som tvingas ta upp kampen mot afrofobi.

 

Bilan Osman

är journaliststudent

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida