Om paradiset finns vet vi inte. Men för tre veckor fick vi delvis bekräftat att helvetet finns på en plats på jorden. 
Adressen är det ökända Eira-Eirofängelset i Eritrea, 16 kilometer norr om huvudstaden Asmara. 
Dit har 35 uppsatta politiska fångar förts. 
15 av dem har redan dött. 
Det vet vi. 
Nio av dem är allvarligt sjuka. Resten tvingas leva under de mest brutala förhållanden. 
En av dem är den svenske medborgaren Dawit Isaak.     

Under sina snart nio år i fängelse har han aldrig åtalats för något brott. Han greps tillsammans med nio andra journalister som inte gjort något annat än kritisera bristen på demokratisk debatt i Eritrea.

De senaste uppgifterna om honom publicerades i Expressen 3 maj. 

En tidigare fängelsevakt beskrev hur Dawit Isaak och de andra fångarna hålls under närmast obeskrivligt grymma former. Vakten fruktade för sitt eget liv och flydde till Etiopien i januari. Han berättar att fångarna inte får ha någon kontakt med omvärlden. Inte heller med varandra. 

Cellerna är fruktansvärt heta under stora delar av året. 

Fångarna har ständigt handfängsel. De får bara lämna sina celler under en timme varje dag. Då förs de till en muromgärdad rastgård på 2x2 meter. Fångarna får knappt någon medicinsk hjälp och flera av dem verkar mentalt nedbrutna. Enligt den förre vakten är förhållandena i fängelset "värre än tortyr".

Den svenska regeringen vägrar gång på gång att kommentera vad den gör, utom genom att säga att den gör allt i sin makt. 

Dawit Isaak lider av diabetes. Oron för honom är redan stor, men nu ökar risken för att det snart är för sent att rädda hans liv. 

Utrikesminister Carl Bildts har lovat att "vända varje sten". Samtidigt har svenska tjänstemän inte ens brytt sig om att träffa den tidigare fängelsevakten. Och det trots att UD från flera håll fått detaljerade rapporter om vad han har berättat.

När de första uppgifterna från vakten dök upp i april svarade Carl Bildt på en fråga i Riksdagen att UD alltid hanterar ny information på samma sätt: man värderar den noga och bestämmer sen vad som bör göras. Det är svårt att tro att den svenske utrikesministern inte hade information redan innan rapporterna nådde svenska medier. Därför borde UD vara långt på väg i sin värdering av uppgifterna vid det här laget.

Än mera upprörande är statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i svensk TV nu i maj. När han fick frågan om varför svenska UD inte intervjuat den tidigare vakten, svarade han att han "inte kände till de enskilda detaljerna i det här fallet" och att han inte "styr över UD på det sättet".

Man är frestad att fråga hur han kan hålla sådan sval distans om Dawit Isaak nu verkligen är en nyckelfråga för den svenska regeringen?

Vi vill understryka att vi inte helt bortser från värdet av tyst diplomati. Det kan definitivt vara det rätta i vissa lägen. Men nu ringer alltfler varningsklockor mot den strategin. Om UD, enligt Carl Bildt behöver tid att "värdera läget", verkar några mer resoluta åtgärder från svensk sida avlägsna.

Vi inser till fullo svårigheterna och hur komplicerat ärendet är, men nu är det hög tid att fråga sig vad vi alla kan göra tillsammans för att rädda Dawit Isaak innan det är för sent.

Åtgärder inom EU, som att stoppa biståndet och lägga diplomatiskt tryck på den eritreanska regimen, är i ordets verkliga mening livsavgörande. Men EU-maskineriet är långsamt och byråkratiskt och för närvarande upptaget med den internationella finanskrisen.

Därför anser vi att kampen måste föras direkt till Eritrea. President Isaias Afewerki måste tvingas acceptera ett trovärdigt sändebud som kan förhandla fram att Dawit Isaak släpps.

Samtidigt måste Eritrea kraftfullt göras medvetet om sina flagranta brott mot internationella humanitära regler för hur fångar skall behandlas: mat, medicinsk vård och andra grundläggande rättigheter.

Ett svenskt eller internationellt läkarteam bör sättas samman för att med 24-timmars varsel kunna åka till Eritrea.

Det kan ske under Röda Korsets eller Läkare utan gränsers överinseende. Därefter skall den eritreanska regeringen varje dag tillfrågas om inresetillstånd. Det skulle sätta problemet i blixtbelysning och samtidigt innebära att de mest trängande behoven tillgodoses.

Tanken att president Afewerki inte skulle gå att rå på, att han skulle vara värre än alla andra diktatorer, är orimlig. Sverige och EU måste nu sända mycket kraftiga signaler. De måste officiellt och öppet kräva att få träffa den fängslade Dawit Isaak, som inte bara är svensk medborgare, utan också den ende medborgaren i EU som är samvetsfånge.

Tragiskt nog är Dawit Isaak en symbol för det lidande som offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ständigt utsätts för, över hela världen.

Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten.

Översättning: Björn Tunbäck