Varje år delar regeringen genom Statens Folkhälsoinstitut ut 40 miljoner kronor till drogförebyggande projekt. Utdelningen sker utan upp­följning, utan utvärdering och utan att Folk­hälsoinstitutet funderat över om projekten ens i teorin skulle kunna ha några effekter. Pengarullningen fortsätter trots att Riksrevisionen för två år sedan riktade skarp kritik mot verksam­heten, bland annat för att någon effektupp­följning inte gjorts.

Många av de projekt som stöds ger ett ­ närmast tragikomiskt intryck. Folkhälsoinstitutet ger till exempel 300 000 kronor till Vita Nykter, en ­ organisation som bröt sig ur IOGT-NTO efter att pingstpastorn Åke Green uteslutits 2008, för att organisationen ska ta fram ett rollspel för att utbilda kristen ungdom att ta hand om barn till missbrukare.

Länsstyrelsen i Gävle fick 250 000 kronor för att ordna en tävling bland skol­elever, som "i film, bild och musik" ska formulera en "populärversion" av regeringens strategi mot ­alkohol, narkotika, tobak och dopning (prop. 2010/11:47).

Ett annat anslag gick till Kris i Örebro, en lokalorganisation som nyligen uteslutits ur Kris, ­Kriminellas revansch i samhället, efter att för­eningens pengar gått till att finansiera en lyxbil och ett hemmagym åt den tidigare ordföranden. Kris i Örebro (numera Fenix 019) har på tre år fått över 1,1 miljoner kronor till "Kris MC", ett projekt som bland annat syftat till att "färdigställa en motorcykel". Anslaget förnyades trots att Folkhälsoinstitutet kände till skandalen med lyxbilen.

De ovan nämnda projekten kan lätt bytas ut mot andra men lika anmärkningsvärda exempel. Folkhälsoinstitutets projektkatalog är full av oseriösa projekt, varav de flesta drivs av välmenande personer inom idéburna frivilligorganisationer.

Enligt Folkhälsoinstitutets regleringsbrev ska de drogförebyggande medlen användas för att stödja tillämpning av redan kända och verkningsfulla metoder, för att utveckla nya arbetssätt och för att sprida kunskap om framgångsrikt och väl dokumenterat arbete. Det poängteras även att de projekt som stöds ska dokumenteras och utvär­deras.

Vi har tagit del av ett 20-tal av de ansökningar som erhållit medel från Folkhälsoinstitutet de senaste åren, och vi har även granskat de ­sakkunnigutlåtanden som myndigheten grundat sina beslut på. Det är upprörande läsning, åtminstone om man instämmer i Gustav Möllers gamla devis om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Tydliga kriterier för att bedöma ansökningarna saknas och några försök att anknyta till regleringsbrevets instruktioner görs inte. De sakkunnigas utlåtanden är genomgående så innehållslösa - ofta bara några enstaka rader - att de omöjligen kan ha varit till någon hjälp i beslutsfattandet.

Om organisationen Samba:s projekt "Dizza alkohol och andra droger" skriver till exempel den sakkunnige, Åke Setréus, att "Samba är nog kapabla att genomföra projektet - dizza tobak ( ett tidigare Samba-projekt ) var enligt deras egna uppgifter en framgång". I utlåtandet om projektet "Oberoende", ett projekt som syftar till att ta fram en verktygslåda för ANT-förebyggande metoder, ställer samme Setréus den väl­motiverade frågan "Behövs denna verktygslåda?" Han svarar själv: "Ja, de ingående organisationerna säger så och då får vi väl tro dem. Det mer konkreta innehållet i den symboliska lådan framgår ju inte".

Den knapphändiga dokumentation som finns avslöjar en arbets ­ process som framstår som helt ­ godtycklig och sakkunniga som verkar djupt okunniga vad gäller drogprevention. Inkompetensen lämnar fältet öppet för nepotism och svågerpolitik. En översiktlig genomgång av de organisationer som erhållit stöd de senaste åren visar att flertalet hör till vad vi kan kalla det förbudspolitiska etablissemanget - ett antal organisationer som lever i ett slags symbios med Folkhälsoinstitutet och andra myndigheter inom den statliga alkohol- och narkotikapolitiken. Organisationer som är kritiska till den förda politiken vet detta och bryr sig därför inte om att söka.

Folkhälsoinstitutets hantering av de drogförebyggande projektmedlen är inget mindre än en skandal. Vi föreslår att regeringen omgående ser över användningen av dessa medel och att man granskar om de pengar som går till idéburna organisationer verkligen fyller sitt drog­förebyggande syfte.

Vi ifrågasätter starkt att Folkhälsoinstitutet är rätt myndighet att ansvara för denna verksamhet i framtiden. Vårt intryck är att ansvariga inom institutet saknar både den kompetens och det omdöme som fordras för uppgiften. General­direktören Sarah Wamala måste städa upp.

BJÖRN FRIES

BJÖRN JOHNSON

Björn Fries är socialdemokratisk politiker och tidigare nationell narkotikapolitisk samordnare.

Björn Johnson är docent och narkotikaforskare vid Malmö högskola.