Följ Nobels vilja och ge priset till Hawking

Det är inte alldeles lätt att säga huruvida Stephen Hawking är vår tids störste fysiker.
Ibland ställs följande fråga om Albert Einstein: hade han sorterats tillsammans med Aristoteles och Isaac Newton utan sitt rufsiga hår och bedårande beteende? Givetvis hade han rankats bland det förra seklets största vetenskapsmän, men hade han varit Einstein?
Enligt samma luddiga kändislogik frågas det om Hawking hade haft sitt renommé bortom och utanför vetenskapen om han inte hade varit drabbad av en hemsk sjukdom och haft modet att trotsa sitt handikapp, göra karriär och ta människor med storm med sin personliga charm.
Det råder dock ingen tvekan om att Stephen Hawking
förtjänar Nobelpriset i fysik. Ändå saknas han bland pristagarna i år också. Varför?

Svenska Vetenskapsakademien, som utser fysik- och kemipristagarna, har regler att gå efter. De etablerades av Alfred Nobel och har formats av traditionen. Enligt Nobels testamente skulle fysikpriset gå till den inom området som ”gjort den viktigaste upptäckt eller uppfinning”.
Dynamitkungens sista vilja, författad i Paris, avslutades med önskningen att efter hans död ”pulsådrorna uppskäras” och kroppen brännas i ”så kallad cremationsugn”.
Finns det då något i Nobels anvisningar som utesluter Stephen Hawking?
Ja, faktiskt. Tidigt (och då full rimligt) kom Vetenskapsakademien att tolka ”upptäckt eller uppfinning” i väldigt konkret bemärkelse. Framlagda teorier kunde bara komma i fråga om de givits stöd av observationer.
Med andra ord, om du påstår något om fysikens värld måste det du säger antingen kunna synas i sömmarna eller ha konsekvenser som är mätbara.
I den bemärkelsen är Hawkings arbeten ännu inte kvalificerade för priset.
Hans påståenden har inte kunnat verifieras – åtminstone inte med något eftertryck.
Det Stephen Hawking har att säga om svarta hål och kvantgravitation stämmer med vad
vi vet, men kan ännu inte kontrolleras experimentellt.
Sålunda inget Nobelpris till Hawking.

Albert Einstein råkade för övrigt ut för samma sak. Pris efter pris utdelades i Stockholm utan att relativitetsteorins skapare uppmärksammades. Alla insåg värdet av 1905 och 1915 års bidrag av Einstein till vår förståelse av naturen. Problemet var att det inte fanns något sätt att visa hur teorierna stämde. Man begrep deras storhet – men det var också allt.
När Einstein fick priset år 1921 var det för hans arbete i samband med den fotoelektriska effekten, som var en mätbar konsekvens av Einsteins påstående att ljus inte bara kommer i vågor utan också i form av små paket, kvanta.
Det var alldeles uppenbart en prisvärdig insats, men den förbleknar vid sidan om de obelönade teorier Einstein producerade, men som inte hade bevisats i någon praktisk bemärkelse.

Sedan dess har vetenskapshistoriker gjort sig mer eller mindre lustiga över hur svenskarna nästan lyckades låta bli att ge fysikpriset till Einstein, en bedrift som hade varit i klass med när Marta inte nominerades till något pris vid Fotbollsgalan förra året.
Det är sålunda dags att göra en markering mot traditionen. Ge priset till Stephen Hawking. Det finns åtminstone tre goda skäl.

För det första, Alfred Nobel var alldeles uppenbart mer fascinerad av praktisk fysik än teoretisk. Dels berodde detta på att hans egen ingenjörsgärning förde honom i den riktningen, dels på att ämnet teoretisk fysik knappast existerade som egen akademisk disciplin när Nobel levde – de första professurerna inrättades decennierna innan han dog.
Alfred Nobel låg dock i framkanten i sin syn på vetenskapen. Han skulle önska att priset till hans minne höll kvar den positionen. Då måste man uppgradera den teoretiska fysikens betydelse.
För det andra, under de senaste hundra åren har det både inom vetenskapsfilosofin och inom den teoretiska fysiken blivit alltmer uppenbart att gränsen mellan det vi tänker och det vi observerar är ytterst luddig. Våra observationer bär med sig teorier som i någon mening alltid förblir obevisade.
När Nobel upprättade priset hade man en naiv syn på vetenskapens möjligheter och begränsningar. Uppdatera priset till den postmoderna eran och Hawking har priset som i en ask.

För det tredje, Nobelprisets regler har alltid tänjts för att passa dem som utser vinnarna. Åter till testamentet. Pengarna skulle delas ut till ”dem som under det förlupna året hafva gjort mänskligheten den största nytta”.
Säsongens mest värdefulla spelare, med andra ord, och det dröjde så klart inte länge förrän detta krav frångicks. Det var en vettig omtolkning av Nobels sista vilja, som bidragit till prisets prestige.
Men man bör kanske fundera över vad som låg bakom det kravet från Alfred Nobels sida.
Att utse ”det förlupna” årets stjärna kan bara förstås som att Nobel önskade se sitt pris peka in i framtiden – inte dela ut det till gårdagens etablissemang.
Det finns en gyllene medelväg. Tolka om igen.
Låt Stephen Hawking få priset. Att säga nej med hänvisning till Nobels testamente är mossigt och alldeles säkert inte i enlighet med pionjären Nobels sista vilja.

ROLAND POIRIER MARTINSSON
Roland Poirier Martinsson är vetenskapsfilosof och författare till ”Russells kalkon”. En bok om hur gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen (Norstedts). Just nu arbetar han med en översättning till svenska av Walter Isaacsons stora biografi över Albert Einstein. Han vill ge litteraturpriset till Bob Dylan.