Flås, flås

låter det när vulgohögern sitter och vässar på sina antifeministiska CV:n inför borgarnas förväntade maktövertagande i september. Linda Skugge känner sig "låst" i feministrollen och hoppar av, hon har ju sitt cash flow att tänka på. Thomas Idergard har missat det grundläggande faktum att liberalismen är en av feminismens ursprungsideologier. Likt en annan Don Quijote proklamerar Idergard att han att som "sann liberal" tänker bekämpa feminismen varhelst den visar sitt otrendiga nylle. Även om analysförmågan suger hyfsat hårt och bildningsluckorna är ett faktum, imponerar Linda Skugge och Thomas Idegards känsla för tajming och deras outtröttliga varumärkespyssel. Mediestrategiskt är de ju så gott som fulländade: från det motsägelsefulla och de historielösa resonemangen ända ner i sina Knutbyestetiska bildbylines.

Att ställa frågan

om feminismens död till contract killers som Idegard och Skugge är faktiskt ett pedagogiskt genidrag - om man vill visa hur man just nu och mest effektivt kväver all vettig analys och diskussion av de faktiska feminismernas hälsotillstånd. Backar man bandet blir den absurda medielogiken - feministiskt sett - ännu tydligare. För exakt fyra år sedan slutspurtade jag och mina kollegor med årets 8:e marsnummer av Bang. 2002 års svenska valrörelse hade precis sparkat i gång och numrets tema var den då nymornade statsfeminismen. I ledaren skriver vi: "Fort har det gått. För bara ett par år sedan hade väl ingen drömt om att svenska politiker skulle tävla om att överglänsa varandra i feminism. Men nu gör de faktiskt det. För vad det nu kan vara värt. Den verkligt intressanta frågan är ju om det kommer att bli någon skillnad i årets valrörelse och - framför allt - under nästa mandatperiod, när nu feminismen gjort sig hemmastadd i partierna" Tja, nu är vi här. I slutet av den där mandatperioden, och det är bara att konstatera: Fyra år kan göra en väldig skillnad. En ny valrörelse står för dörren och den här gången valfläskar ingen av partiledarna med nyuppfunna feminisprefix som etisk feminism och ekofeminism. En massa saker har hänt och andra opinionsvindar blåser, strömningar i tiden som faktiskt pekar åt "fel" håll.

För så här var det:

Även om vi 2002 förhöll oss avvaktande till floskulös statsfeminism, upplevde vi ju - och många, många andra med oss - den som en logisk utveckling och förbättring av Sakernas Tillstånd. Det var tydligt att feminismen inte är en utan flera och känslan av hur summan av alla dess delar nu slutligen sprängt den realpolitiska flaskhalsen var stark. En rätt naiv känsla som väl kulminerade någon gång kring Feministiskt initiativs lansering, vårvintern 2005. Och så: medielogiskt tvärstopp. Så här skriver jag och mina kolleger i en artikel som publicerades här på Expressen debattsida i september 2005: "Feministerna är de nya kommunisterna, fula och galna och omseglade. Äntligen nån som orkar säga som det är! Tidningarnas krönikörer tävlar om vem som tycker att feminister är fulast och tjafsigast och vem som vetat längst att feminismen är död och max, absolut max, kan ersättas av lite vanlig folkvettig jämställdhet". Vi pekade på värderingar som i snart ett år genomsyrat de offentliga samtalen. Många talar om en backlash, oftast daterad till Evin Rubars flerfaldigt prisade dokumentär "Könskriget" (om radikalfeminismens inflytande på svensk jämställdhetspolitik) som sändes i Sveriges Television i maj, 2005. Ett supertendensiöst och fulklippt reportage som dock snuddade vid faktiska problem inom svenska ROKS. Och som definitivt öppnade dammportarna. Fram vällde decenniers uppdämda feministhat. I den svallvågen kastades tolkningsföreträdet om och plötsligt var hittepåanalytiker som Idergard och compani välkomna att avlägga sina "trendrapporter" långt utanför Timbrosponsrade seminarierum.

Den där omhuldade

pk-platsen i mainstreammedierna, den som för knappt ett år sedan var feministpaxad, är numera öronmärkt för sådana som "vågar säga det som alla innerst inne tycker": Vi är djävligt trötta på saggiga vänsterfeminister med Fi-sympatier - ro hit med lite fräscha individualistbrudar så vi kan börja casha in! Feministisk debatt är ingalunda död, men de fördjupade samtalen förs alltså just nu - av naturliga skäl - någon annan stans än på sådana här sidor. Som man frågar får man svar. Att gång på gång ställa frågan om feminismens död är också politik, i synnerhet när tolkningsföreträdet i medierna just nu tillhör feminismens belackare. Karin Eder-Ekman Karin Eder-Ekman är chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang. I påsk målar hon ägg med sin dotter och blir ompysslad av snälla svärföräldrar.