För precis ett år sedan undrade vi här på Sidan 4 om en hora kunde få rätt mot en polis. Och om den hora som blev orättvist behandlad av rättsapparaten kunde få stöd av kvinnorörelsen. Vi påpekade att dagens prostitutionspolitik framförallt drabbar sexsäljarna, trots all tjusig feministisk retorik. Och att orsaken till att inte fler protesterar mot denna orättvisa beror på horstigmat, den ordning som delar upp kvinnor i ”ärbara” och ”fallna”. (Expressen 2007-01-30)
Artikeln skrev vi apropå ett mål i tingsrätten. Det var den kända sexarbetaren Rosinha Sambo som anmält sin före detta pojkvän, tillika traffickingpolis, för koppleri.
Det visade sig att en hora inte kunde få rätt mot en polis. Åtminstone inte i tingsrätten.
Polismannen blev frikänd. Men vi tyckte det fanns hopp eftersom rättens ordförande, den enda med juridisk kompetens, gick mot domslutet och ansåg det fanns skäl att fälla. När så fallet kom upp i hovrätten förra månaden följde vi det med spänning.

För de av oss som var på plats kändes en dom till Sambos fördel som högst troligt. Hon redogjorde tydligt och detaljerat för vad som hade hänt. Han där-emot mumlade, kom inte ihåg, motsade sig själv och påstod att han inte haft en aning om att hon sålde sex under tiden för deras fleråriga relation.
Ett av de stora problemen var vittnesfrågan. På grund av sexköpslagen är det oerhört svårt att få kunder att vittna. Det fanns dock en man, som förvisso nekade till sexköp (sexet han haft med de båda samtidigt var gratis), men som sa att polismannen bekymrat berättat om sitt dilemma: en polis som tillät och var delaktig i sin flickväns prostitution.

För dem som följt parets tidigare turer i rättsystemet fanns fler anledningar till att betvivla polismannens trovärdighet snarare än Sambos. När mannen stod anklagad för misshandel hävdade han att det inte var ett riktigt förhållande mellan dem – det hade bara handlat om sex. Då blev han också frikänd (de dokumenterade skadorna på hennes kropp hade uppstått när han handlat i ”självförsvar”). Kanske var det därför tingsrättens ordförande trodde på Rosinha Sambo – han satt nämligen med som domare även då.
Men till vår förvåning fastställde hovrätten domslutet.
Polismannen gick fri.
Och från kvinnorörelsen har det varit knäpptyst. Alltså
rörelsen som vet att kvinnors trovärdighet aldrig varit självklar i rättssammanhang och att sexuellt aktiva kvinnor blir särskilt ifrågasatta. Som därför kämpat för att kvinnor i våldtäktsmål ska tas på allvar och behandlas rättvis, oavsett deras sexuella historik.
Detta menar vi beror på hor-stigmat. Kvinnosolidariteten omfattar bara kvinnliga brottsoffer som varit sexuellt aktiva på rätt sätt. Inte de som tidigare, eller ibland, tagit betalt för sex och dessutom inte ångrar det.

För hur ska vi annars förstå den tystnad som kringgärdat fallet Rosinha Sambo och polismannen?
Eller avsaknaden av stöd till kvinnorna som trädde fram i bordellhärvan förra året? Och hur ska man annars förstå justitieminister Beatrice Ask när hon apropå Europarådets resolution om sexsäljares mänskliga rättigheter nyligen sagt att ”det är en främmande syn” för den svenska politiken att ”respektera de prostituerades rätt att [...] komma till tals i alla frågor som rör dem”.
Under exakt samma tids-
period har istället tio namn-kunniga feminister, med Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman i spetsen, gått ut i gemensam artikel för att protestera mot att kvinnor som Unni Drougge och Maja Lundgren ”bestraffats” när de berättat om misshandel och manligt förtryck. (Aftonbladet 071215)
Så det är som tidigare. På maktens män – må de vara poliser eller politiker – kröks inte ett hårstrå när de begår brott mot fallna kvinnor, och kvinnorörelsen tittar bort.

Men vi fortsätter att hoppas. Kanske kommer hjälpen från oväntat håll. Innan jul publicerade socialstyrelsen sin tredje rapport om prostitution. För första gången blir kvinnor som säljer sex intervjuade om sina åsikter – och blir trodda – av en svensk myndighet. Resultatet, att kvinnor som säljer sex har en mångfald av erfarenheter och djupt ogillar hur de behandlas politiskt i Sverige, har potential att rasera hela det orättvisa bygge som kvinnorörelsen varit med om att skapa.

Egentligen är den grundläggande frågan enkel: är kvinnor som säljer sex lika mycket värda som andra kvinnliga medborgare?

Louise Persson
Petra Meyer
Susanne Dodillet
Petra Östergren

Louise Persson är beteendevetare och bloggare. Petra Meyer är samhällsvetare och skribent. Susanne Dodillet är doktorand i idéhistoria. Petra Östergren är författare och debattör.