Ett kvinnligt brottsoffer som sålt sex blir inte trodd i rätten samtidigt som kvinnorörelsen vänder henne ryggen. Är kvinnor som säljer sex lika mycket värda som andra kvinnor? Det frågar sig Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren på dagens Sidan 4. Foto: JOHAN ADELGREN och MIKAEL SJÖBERG
Ett kvinnligt brottsoffer som sålt sex blir inte trodd i rätten samtidigt som kvinnorörelsen vänder henne ryggen. Är kvinnor som säljer sex lika mycket värda som andra kvinnor? Det frågar sig Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren på dagens Sidan 4. Foto: JOHAN ADELGREN och MIKAEL SJÖBERG

Feministerna tål inte fallna kvinnor

Publicerad
Uppdaterad
Feministerna fryser ut kvinnor med fel sexualmoral.
Det skriver i dag fyra kvinnliga forskare och debattörer. De anser att kvinnorörelsens svikit sexarbetaren Roshina Sambo, som förlorade i rätten efter att ha anmält sin före detta pojkvän, en traffickingpolis, för koppleri.
För precis ett år sedan undrade vi här på Sidan 4 om en hora kunde få rätt mot en polis. Och om den hora som blev orättvist behandlad av rättsapparaten kunde få stöd av kvinnorörelsen. Vi påpekade att dagens prostitutionspolitik framförallt drabbar sexsäljarna, trots all tjusig feministisk retorik. Och att orsaken till att inte fler protesterar mot denna orättvisa beror på horstigmat, den ordning som delar upp kvinnor i ”ärbara” och ”fallna”. (Expressen 2007-01-30)
Artikeln skrev vi apropå ett mål i tingsrätten. Det var den kända sexarbetaren Rosinha Sambo som anmält sin före detta pojkvän, tillika traffickingpolis, för koppleri.
Det visade sig att en hora inte kunde få rätt mot en polis. Åtminstone inte i tingsrätten.
Polismannen blev frikänd. Men vi tyckte det fanns hopp eftersom rättens ordförande, den enda med juridisk kompetens, gick mot domslutet och ansåg det fanns skäl att fälla. När så fallet kom upp i hovrätten förra månaden följde vi det med spänning.

För de av oss
som var på plats kändes en dom till Sambos fördel som högst troligt. Hon redogjorde tydligt och detaljerat för vad som hade hänt. Han där-emot mumlade, kom inte ihåg, motsade sig själv och påstod att han inte haft en aning om att hon sålde sex under tiden för deras fleråriga relation.
Ett av de stora problemen var vittnesfrågan. På grund av sexköpslagen är det oerhört svårt att få kunder att vittna. Det fanns dock en man, som förvisso nekade till sexköp (sexet han haft med de båda samtidigt var gratis), men som sa att polismannen bekymrat berättat om sitt dilemma: en polis som tillät och var delaktig i sin flickväns prostitution.

För dem som följt parets tidigare turer i rättsystemet fanns fler anledningar till att betvivla polismannens trovärdighet snarare än Sambos. När mannen stod anklagad för misshandel hävdade han att det inte var ett riktigt förhållande mellan dem – det hade bara handlat om sex. Då blev han också frikänd (de dokumenterade skadorna på hennes kropp hade uppstått när han handlat i ”självförsvar”). Kanske var det därför tingsrättens ordförande trodde på Rosinha Sambo – han satt nämligen med som domare även då.
Men till vår förvåning fastställde hovrätten domslutet.
Polismannen gick fri.
Och från kvinnorörelsen har det varit knäpptyst. Alltså
rörelsen som vet att kvinnors trovärdighet aldrig varit självklar i rättssammanhang och att sexuellt aktiva kvinnor blir särskilt ifrågasatta. Som därför kämpat för att kvinnor i våldtäktsmål ska tas på allvar och behandlas rättvis, oavsett deras sexuella historik.
Detta menar vi beror på hor-stigmat. Kvinnosolidariteten omfattar bara kvinnliga brottsoffer som varit sexuellt aktiva på rätt sätt. Inte de som tidigare, eller ibland, tagit betalt för sex och dessutom inte ångrar det.

För hur ska vi annars förstå den tystnad som kringgärdat fallet Rosinha Sambo och polismannen?
Eller avsaknaden av stöd till kvinnorna som trädde fram i bordellhärvan förra året? Och hur ska man annars förstå justitieminister Beatrice Ask när hon apropå Europarådets resolution om sexsäljares mänskliga rättigheter nyligen sagt att ”det är en främmande syn” för den svenska politiken att ”respektera de prostituerades rätt att [...] komma till tals i alla frågor som rör dem”.
Under exakt samma tids-
period har istället tio namn-kunniga feminister, med Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman i spetsen, gått ut i gemensam artikel för att protestera mot att kvinnor som Unni Drougge och Maja Lundgren ”bestraffats” när de berättat om misshandel och manligt förtryck. (Aftonbladet 071215)
Så det är som tidigare. På maktens män – må de vara poliser eller politiker – kröks inte ett hårstrå när de begår brott mot fallna kvinnor, och kvinnorörelsen tittar bort.

Men vi fortsätter att hoppas. Kanske kommer hjälpen från oväntat håll. Innan jul publicerade socialstyrelsen sin tredje rapport om prostitution. För första gången blir kvinnor som säljer sex intervjuade om sina åsikter – och blir trodda – av en svensk myndighet. Resultatet, att kvinnor som säljer sex har en mångfald av erfarenheter och djupt ogillar hur de behandlas politiskt i Sverige, har potential att rasera hela det orättvisa bygge som kvinnorörelsen varit med om att skapa.

Egentligen är den grundläggande frågan enkel: är kvinnor som säljer sex lika mycket värda som andra kvinnliga medborgare?

Louise Persson
Petra Meyer
Susanne Dodillet
Petra Östergren


Louise Persson är beteendevetare och bloggare. Petra Meyer är samhällsvetare och skribent. Susanne Dodillet är doktorand i idéhistoria. Petra Östergren är författare och debattör.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag