Det vore bra för många barn om antalet skilsmässor minskade. Alla barn, hittills i varje fall, har både en biologisk mamma och en biologisk pappa.
Den superindividualism som föreningen Humanisternas företrädare Sturmark och Larsson - ivriga i sitt gudsförnekande - förespråkar mot kärnfamiljen är främmande för de flesta.
Det skriver i dag Alf Svensson (kd). Tänk om generationers erfarenhet och uppfattning, vis-dom och ideal, sammanfaller med Guds omsorg för oss. Det vore bekymmersamt för Sturmark och Larsson, men inte för oss vanliga dödliga, skriver han.
Det är tragikomiskt att läsa Christer Sturmarks och Sara Larssons debattartikel i Expressen (2008-05-21).
Jag har inbillat mig att det bakom Sturmarks frenesi fanns åtminstone en portion vilja till anständig dialog. Och jag har dessutom föreställt mig att begreppet "humanism", också i Sturmarks tappning, kunde vara förenligt med en sansad ton, och inte genomsyrat av iver att medvetet misstolka och förvanska.
Jag har alldeles uppenbart haft fel. Rubriken i Expressenartikeln är: Guds ord - inte barnens bästa - bakom kd:s familjedyrkan.
Det är svårt att tänka sig en mer fundamentalistiskt sinnad examination av medmänniskors åsikter än den som presenterades.
Får man hysa några ideal i det samhälle som Sturmark förespråkar?
Får man försöka sig på att bilda opinion för det man ärligt tror vara till gagn, något positivt, för medmänniskor?
Får ordet trohet finnas kvar i språket, eller måste det utmanövreras ur vår föreställningsvärld, för att Humanisternas ledare ska kunna slappna av?
Är normen - om man nu dristar sig att använda det ordet - att allt ska flyta, att ingenting får betraktas som udda utan att allt ska vara udda eller att allt ska vara jämnt?
Att hysa ideal och att tro på att något kan vara värdigt och värdefullt är ingalunda detsamma som att bortse från den verklighet i vilken man lever.
Tvärtom! Trots vetskap om egna brister och tillkortakommanden kan man ha som målsättning och vilja att främja det som är bättre, det som skapar en tryggare tillvaro.
För Sturmark är per definition - definitionerna har han monopol på - allt som kan ha ett uns av religiositet i sig en styggelse.
Han tillhör den svårbegripliga grupp som betraktar vetenskapen som absolut, som något färdigt.
Nu är det ju så, vare sig vi gillar det eller inte, och vare sig man tror på någonting eller på ingenting, att alla barn, hittills i varje fall, har både en biologisk mamma och en biologisk pappa. Att våga sig på att hålla fast vid detta faktum bör väl inte skapa verbala konvulsioner från något håll.
Vår grundhållning, presenterad i Mikael Oscarssons och min artikel (30/4 DN) är mycket enkel: Inga vuxna, vare sig heterosexuella eller homosexuella, har rätt till barn. Men vi anser att barn har rätt, så långt detta är möjligt, till sina föräldrar. Vi känner oss på intet sätt ensamma om denna hållning.
Som vi nämnde i den artikel som Christer Sturmark och Sara Larsson polemiserar emot, tycker 87 procent av svenska folket att just detta ÄR en grundläggande rättighet för barn.
I åtskilliga tv-program världen över, också i Sverige, har man fått följa någon som tillsammans med reportrar rest fjärran för att leta upp sin biologiska mamma eller sin biologiska pappa. Man har inte velat leva med undran och frågetecken, och vem vill stämpla detta som märkligt eller onaturligt?
Ingen skulle väl heller få för sig att uppfatta dessa program som tecken på kritik vis à vis adoptioner? Är det inte närmast oförskämt att tillvita oss åsikten att vi skulle önska "statliga försök att relatera våra kärleksrelationer"?
Jag och Oscarsson nämnde i vår DN-artikel, och det var för att Sturmark och andra inte skulle få för sig att förfäkta motsatsen, att "vi vet att närmare 50 000 barn får uppleva att föräldrar går skilda vägar årligen. Vi vet också att detta kan vara oundvikligt".
Men det hindrar oss inte från föreställningen att det vore positivt för många barn, om antalet skilsmässor kunde minska, och vi tror till och med att det skulle vara möjligt, inte genom moraliserande eller utpekande, utan genom stöd och hjälp.
Den superindividualism som Sturmark och Larsson tydligen förespråkar är i själva verket för de allra flesta tämligen främmande. Livet bjuder oss förr eller senare på upplevelser eller omständigheter, då det uppfattas som styrka, inte som krav eller mästrande, att omtanke, ren medmänsklighet, kommer oss till mötes.
Sturmark och Larsson är så ivriga i sitt gudsförnekande, så man påstår att "vi skulle få en tydligare och mer effektiv debatt om de (alltså kristdemokraterna) hade mod att erkänna att det är Gud - inte omsorgen om barn eller människor i allmänhet - som dikterar reglerna i deras idealsamhälle".
Tänk om det är så att generationers erfarenhet och uppfattning, visdom och ideal, sammanfaller med den Guds omsorg om människor, som många tror på.
Det vore förstås bekymmersamt för Sturmark och Larsson, men inte för oss vanliga dödliga, tror jag, som upplever verkligheten sådan som den är. Och har önskemål om att göra den tryggare i synnerhet för våra barn.
Alf Svensson (kd)
