På 30 år har svensk spelpolitik gått från ett försiktigt tillhandahållande av spel till en säljinriktad industri. Spelandets nutidshistoria är en färgstark berättelse med ständigt nya satsningar på kasinon, nätpoker och misslyckade hundkapplöpningar.

Men det riktigt anmärkningsvärda är att expansionen inte har kombinerats med ett grundligt ansvarstagande för de som råkar illa ut av spel. Utåt sett handlar den spelpolitiska retoriken ständigt om de två procent av folket som har problem med spel. Hela poängen med ett statligt monopol är att minimera sociala skadeverkningar i den gruppen.

"De statligt kontrollerade bolagen måste uppträda som föredömen och tydligt värna de sociala motiv som står i förgrunden för spelpolitiken", skrev folkhälsominister Maria Larsson och finansminister Anders Borg på SvD Brännpunkt för fem år sedan. Spel­ansvar, kallas det.

Men i praktiken har frågan om spelproblem sopats under mattan av såväl den moderatledda regeringen som av tidigare socialdemokratiska. Den årliga summa som staten satsar på att förebygga spelproblem motsvarar fem promille av den vinst Svenska Spel drar in till statskassan.

I dag kan vi också se att spelproblemen har fördubblats bland unga män sedan 1990-talet. Nästan var tionde man mellan 18 och 24 år har spelproblem. Ifall regeringen menar allvar med sina ord är det därför hög tid att agera på flera punkter:

Spelberoende står, till skillnad från alkohol- och narkotikaberoende, inte med i Socialtjänstlagen. Det innebär att ­socialtjänsten inte har något uttalat ansvar för de drabbade. I vår bok har vi träffat människor som tvingats strida i flera år mot sina hemkommuner för att få rätt till adekvat vård.

Ett 50-tal svenska kommuner erbjuder ingen vård alls för spelproblem, enligt en kartläggning från ­Karolinska institutet. Bor man i en sådan kommun kan man inte räkna med någon behandling värd ­namnet. Kunskap om spelberoende saknas inom stora delar av vårdapparaten, vilket också gör att många lämnas helt i sticket.

Att skriva in spelberoende i Socialtjänstlagen och bygga upp ett fungerande ramverk för preventionsarbete skulle betyda mycket för de som hamnar i ­spelberoende. Dessutom skulle det ­sannolikt inte kosta särskilt mycket pengar. Psykologen Thomas Nilsson, en av landets ledande experter på spel­problem, uppskattar att 100 miljoner ­kronor om året skulle räcka.

Svenska spels Vegasautomater är en av landets mest problematiska spelformer, men genererar två miljarder per år i vinst till statskassan. I Norge bytte man för några år sedan ut sina motsvarande automater mot en snällare variant - de gamla skapade för mycket spelmissbruk, sade man. I Sverige har Vegasautomaterna fått kritik från ett brett spektrum av beroendeexperter. Ändå får de stå kvar år ut och år in.

Att den statliga hållningen till spelproblem var naiv för 20-30 år sedan är en sak. Då var spelmissbruk ett nytt forskningsfält och kunskaperna små. I dag vet vi att det är ett betydande folkhälsoproblem som kan vara lika allvarligt som alkohol- eller narkotikamissbruk.

I den kommande upplagan av den psykiatriska diagnoshandboken DSM inkluderas därför spelberoende i kategorin beroendesjukdomar. Ändå vägrar Sveriges regering att garantera de drabbade rätt till behandling. Varför?

Kristdemokraten Maria Larsson har hittills låtit bli att genomföra en relativt billig lagändring som skulle göra enorm skillnad för de spelberoende. Hur ska man tolka det? Har regeringen en helt egen analys av vad som är och inte är ett beroende? Om inte måste man agera nu.

Eller väger Maria Larssons omsorg för stabila spelintäkter till Anders Borg tyngre än omsorgen för de barn och familjer som drabbas när en förälder inte får hjälp att ta sig ur sitt missbruk?

 Anton Gustavsson, Adam Svanell

Journalister och författare till "Spela Lagom! Hur drömmen om snabba pengar gjorde Sverige spelberoende"