En gång för ungefär 20 år sedan, fick jag höra följande historia av en kvinnlig läkarstudent.
Hon gick sitt första år på läkarlinjen. En av de kvinnliga lärarna anförtrodde henne och hennes kvinnliga kolleger några hemligheter kring hur man som blivande kvinnlig läkare skulle sköta sitt privatliv.
- Om ni träffar en man, och han frågar vad ni gör, säg inte att ni studerar till läkare. Säg att ni vill bli sjuksköterskor.
Annars har ni inte en chans.
Jag baxnade när jag hörde denna historia, men så här långt efteråt inser jag att den fortfarande är sann.
I en intervju i Svensk damtidning, berättar Maria Leissner att hon var orolig över att avslöja sin identitet för sin nätdejt, eftersom hon fruktade att han skulle få kalla fötter om han visste vem hon var.
Nu fick han inte det, och det är bara att gratulera både honom och Leissner.
Men Leissners antydda oro väcker frågan: Är det fortfarande så att män blir rädda för kvinnor med makt och status medan kvinnorna tvärtom lockas av män med dylika egenskaper?
I likhet med många andra är jag sedan ett par år tillbaka aktiv på Facebook, som är ett utmärkt forum för olika former av människorätts-aktivism. Jag är medlem i ett stort antal grupper, men i en av dem är diskussionen särskilt het.
Gruppens namn är: "Riktiga män våldtar inte", och den har skapats av män.
Inte sällan läser man dock uttalanden från andra män, som är uppenbart störda av den här gruppens existens. Det handlar om unga män, som betonar mannens utsatthet, mannens lidande, och det faktum att vi lever i en feministisk fasciststat.
Det skulle vara lätt att avfärda sådana åsikter som rent nonsens, vilket jag i början gjorde, men på senare tid har jag börjat oroas av dem: Är det så att vi lever i en tid där kvinnohatet håller på att växa sig allt starkare, och i så fall, varför?
En god vän sa en gång till mig: Den svenska mannen är försvagad. Han anser att han inte behövs längre. Han behövs inte som familjeförsörjare. Det är osäkert om han behövs som far. Och den makt och status han en gång hade, har för alltid försvunnit.

Så vad behövs han till?
Det är själva frågan som är problemet. Om en människas tillvaro står och faller med att hon fyller en funktion för andra - rentav är oumbärlig för andra - så finns det alltid en risk att denna tillvaro helt och hållet berövas sin mening. Människan är ensam. Kvinnorna har vetat det länge. Männen har just börjat lära sig att det förhåller sig på det sättet.
Men det är ingen smärtfri lärdom. Jag har börjat inse att det manliga raseri jag möter på Facebook, är ett symptom på att mannen har börjat inse att han är precis lika utbytbar som kvinnan alltid har varit.
Och att vara utbytbar, är att vara ensam.
Det är en skrämmande upptäckt - fjärran från det som alltid har varit mannens värld, mannens privilegium. Jag behövs. Min familj är beroende av mig. Mitt företag är beroende av mig. Hela min tillvaro, alla de sammanhang jag ingår i, är beroende av mig.
Nej. Så är det inte längre. Fler och fler har börjat inse detta, och denna insikt tar sig uttryck i ett raseri som i värsta fall manifesterar sig i fysiskt våld. Det hela kan sammanfattas i två ord. Mannens identitetskris.
Och identitetskriser har vi alla ibland. Problemet i det här fallet uppstår, om denna kris urartar i rent könskrig. Det är detta jag ser på Facebook. På sista tiden har jag börjat klicka på "Report" - något jag länge lyckades avhålla mig ifrån - när jag läser kommentarer som är kränkande både för mig, för andra medlemmar, och för själva forumet. De kan dyka upp var som helst, och gäller även en av mina egna grupper. Det spelar ingen roll att gruppen i fråga har som sitt syfte att rädda en man från avrättning. Att dess skapare är en kvinna, räcker för att män ska höra av sig med påståenden om att jag är en manshatare.
Det är jag inte. I alla fall inte än. Men det är tråkigt att så många vill förvandla mig till en.

Varje år i december är det dags för herrmiddag. Det är ett evenemang jag av misstag blev bjuden till för 18 år sedan, eftersom den som bjöd mig inte hade klart för sig att det faktiskt rörde sig om en tillställning enbart för män.
Jag hade just fått ett stipendium, och gick med glädje till Grand hôtel, där middagen skulle äga rum.
Vid ett långbord hittade jag ett tjugotal herrar. De stirrade på mig i fasa. "Åh fan", sa jag. "Det här ser ut som en herrmiddag."
"Ja", blev svaret. "Vad gör du här?"
"Det var Björn som bjöd mig. Han sa uttryckligen att det inte alls var en herrmiddag."
Djupa suckar följde. Någon sa: "Ja, men nu när du ändå är här, så är det väl lika bra att du slår dig ned."
Och det gjorde jag. Det var 1990 och det har blivit många herrmiddagar sedan dess, och många givande samtal mellan mig och de tjugo herrarna. För det finns inget fiendskap. Det finns inget könskrig, annat än det som pågår i våra hjärnor.
Och det är just detta som är skönheten i människans stora ensamhet. Vi kommer alltid att behöva varandra, oavsett om vi vill det eller inte, och trots att detta fundamentala behov så ofta tar sig uttryck i smärta och raseri.




CARINA RYDBERG
Carina Rydberg är författare. Hon kopplar gärna av med en skräckfilm.