Den iranska proteströrelsen har framgångsrikt använt nätet för att samordna sig och sprida information. I nuläget kan ingen diktatur gömma sig för omvärlden, skriver Thaher Pelaseyed och Marcin de Kaminski.
Återigen bevittnar vi stora protester i Iran, de mest omfattande sedan revolutionsåret 1979. Protesterna är inte längre isolerade till huvudstaden Teheran utan har nu även spridit sig till andra storstäder som Esfehan, Qom och Tabriz, känt som ett historiskt epicentrum för social förändring i Iran.
Regimen har återigen svarat med våld och massarresteringar. Sammanlagt har minst 1 000 personer arresterats, däribland många av reformrörelsens frontfigurer. Bland de arresterade återfinns den tidigare presidentkandidaten Mir Hossein Mousavis webgeneral, Alireza Beheshti samt nobelpristagaren Shirin Ebadis syster, Noushin Ebadi.
Källor uppger också att minst 37 personer dödats under de senaste dagarnas oroligheter. Hårdföra grenar av det iranska prästerskapet hejar på för hårdare tag mot reformrörelsen, till och med avrättning av arresterade demonstranter, samtidigt som en djup intern splittring präglar regimens tvekande attityd gentemot de sociala oroligheterna.
I dagarna har vi gjort ihärdiga försök att få information om läget inne i Iran. Det har varit en svår uppgift eftersom utländska jounalister i landet är ålagda munkavle. Vi har därför att förlita oss på uppgifter från vanligt folk som protesterar på Irans gator. Det handlar om SMS, Youtube-filmer och lägesuppdateringar på mikrobloggar. För den iranska oppositionen är de sociala mediekanalerna avgörande i mobiliseringen för nya protester. Idag är Mousavis Facebook-sida en säkrare nyhetskälla än Al-Jazeera och BBC samtidigt som mikrobloggar och hemsidor som rahesabz.net och dailyniteowl.com erbjuder sympatisörer och mediekonsumenter snabba, tillförlitliga nyheter som de traditionella nyhetsredaktionerna inte kan tillhandahålla.
I Iran har nätet förvandlats från ett kommunikationsverktyg till ett verktyg för att erövra demokratin. Regimens bevakning av Internettrafiken har därför hårdnat allt eftersom protesterna tilltagit i styrka. Organisationen Reportrar utan gränser bedömer att den iranska regimen blockerat över fem miljoner internetsidor under de senaste åren. Regimen har gått så långt att Facebook-konton övervakas för att kartlägga misstänkta oppositionellas sociala kontakter. Man har också anställt tusentals nätspioner vars enda uppgift är att försöka mata ut så mycket desinformation på nätet att proteströrelsens information inte längre är nåbar.
Samtidigt har den öppenhet som ständigt skapas på Internet bidragit till att även små röster kan höras. Detta har gjort det möjligt för oss att följa skakiga mobilkameror som dokumenterat hur protester växt fram, slagits ner och omformats. Det är via den sortens filmer vi kunnat se hur polisbilar kört över demonstranter, hur regimen brutalt slagit till mot demonstrationer men också den frihetsiver som ligger till grund för de pågående protesterna. Det som för oss vanligtvis är näst intill vardag är för den iranska proteströrelsen en livlina.
Idag är Internet en av få direkta informationskällor till vad som pågår i det stängda Iran. När vi som omvärld följer utvecklingen och sprider information om vad vi vet skickar detta en tydlig signal till den iranska regimen: Vi ser vad som sker i landet, vi ser era övergrepp och vi dokumenterar kränkningarna av mänskliga rättigheter. Ingen diktatur kan längre slå ner protester i tysthet.
Thaher Pelaseyed
Marcin de Kaminski
