När jag var tio var jag ett stjärnskott på löparbanan. Tävling efter tävling blev det en ny guldmedalj i 800 meters löpning. Mest känd var jag som flickan som sprang barfota. Min omgivning var imponerad över mina prestationer. Ingen frågade någonsin varför jag sprang utan strumpor och skor. Själv skämdes jag för att berätta sanningen.
Efter drygt sju år i Sverige hade mina föräldrar nyligen blivit stolta ägare av en korvkiosk, även om de inte pratade tillräckligt bra svenska eller ens kunde fylla i nödvändiga blanketter.
Som småföretagare blev diskussionerna hemma och på kiosken oftast hur ekonomin skulle går runt. Mina föräldrar räknade allt i förhållande till hur många korvar som behövdes säljas varje dag. Barn lär sig av sina föräldrar och som tioåring hade jag övertagit mina föräldrars perspektiv. Jag hade också börjat räkna allt i relation till antalet sålda korvar.

Mitt idrottsintresse var ifrågasatt av mina föräldrar, kanske för att de levde i Sverige men hade kvar synen på tjejer som idrottar från hemlandet.
Motståndet hemifrån - tillsammans med kostnaderna för spikskorna - var anledningen till att jag sprang barfota.
För att jag skulle kunna köpa spikskor behövde mina föräldrar sälja ett mycket stort antal korvar. För att regelbundet kunna byta ut spikarna tillkom ytterligare korvar. Jag visste precis hur många korvar det handlade om i varje enskilt fall. Senare blev det pizzor, men matematiken var densamma.
Tidigt beslutade jag mig för att inte belasta mina föräldrar med ytterligare kostnader.
Min uppväxt och situation som barfotafriidrottare var inte unik då och är det inte heller i dag. Det finns fortfarande barn i såväl Bollnäs som Södertälje som förminskas på grund av föräldrarnas ekonomi eller sociala situation. Ännu värre är det med de barn som inte vågar äta sig mätta av oro för att småsyskonen inte får tillräckligt med mat. Eller barn som undrar vart de ska sova när släktingarna inte längre vill ha dem i lägenheten.
I dag pratar vi om föräldrar som blir utförsäkrade, vuxna som blir arbetslösa eller lever i utanförskap. Vi ser ökade klasskillnader mellan de som har och de som inte har. För barnen översätts de svepande orden i pinsamt inställda skolresor, innehållslösa semestrar hemma i kvarteret eller att de gamla trasiga idrottskläderna måste behållas något år till. Barnens nödlögner och skam är ofta konsekvenser av politiska beslut. Men att många människor runt om i landet har det tuffare än någonsin verkar vara en helt ointressant fråga.

Politik handlar om att förbättra Sverige och skapa en värld där möjligheterna växer. Politik handlar om ett ställningsstagande om hur samhället bäst ska utvecklas men också om vilket skydd som ska finnas för dem allra längst ner på samhällsstegen. Politik handlar om hur vi tar hand om varandra, hur vi ger och får. Jag började mina dagar i Sverige genom att få, först som asylsökande barn och flykting, sedan som elev i skolan och juriststudent.
I dag när jag har ett eget jobb kan jag ge tillbaka till dem som behöver. Att kandidera är ett sätt för mig att ge tillbaka - men också att förändra för alla de barn som inte får vara barn fullt ut.
Kanske handlar inte årets val om en hjärnornas kamp. Kanske handlar det i stället om kroppsdelen längst ner. Precis som de flesta invandrare och flyktingar får jag ibland frågor om varifrån jag kommer. Jag brukar svara med en dikt av Edna Eriksson:
"Människan har inte rötter. Hon har fötter. Så sluta fråga mig varifrån jag kommer. Fråga mig vart jag är på väg."
Själv är jag förhoppningsvis på väg mot riksdagen. Inte med några spikskor, men inte längre barfota. Jag tänker springa fort som tusan - och den här gången är jag dessutom beväpnad med höga klackar.



EVIN CETIN