Svenska kyrkans röst behövs i den politiska debatten! Något annat är inte möjligt. Varje offentligt ställningstagande och varje politiskt val präglas ytterst av värderingar och personliga bedömningar. Det finns ingen neutral arena, fri ifrån den enskilda människans djupaste övertygelse och det är som det ska.

Tro, värderingar, övertygelser och ställningstaganden hör ihop och blandas i de sammanhang där politiska beslut fattas. Därför kan tro och politik aldrig skiljas åt. Det är en självklarhet att kyrkans medlemmar skall blanda sig i alla samtidens viktiga samtal. Inte med stöd av någon partimegafon, men utifrån tron kan och bör var och en ta ställning i alla frågor som rör vårt ansvar för varandra: frågorna om människans värde, om varje människas rätt till ett gott liv och varje människas rätt till frihet från alla slag av intolerans och förtryck.

Staten skall förbli sekulär och inte favorisera någon viss trosuppfattning, men ingen skall tystas eller marginaliseras utifrån sin grundhållning, utan i det offentliga samtalet behöver alla yttra sig. Sedan prövas de olika uppfattningarna på sin bärkraft i en gemensam, demokratisk process.

Var och en av oss har en kallelse just där vi står. Som förskollärare, skomakare, landstingsråd eller poliser skall vi se till de behov som människorna i vår omgivning har, möta dem och ta dem på allvar. Att leva i sin kallelse är att värna det goda livet och göra sitt bästa för den andre i just den situation som är given.

Kristen tro kallar oss inte ut ur världen och in i någon slags religiös sfär där tunga kyrkportar skyddar från allt ”där ute”, utan tron vill föra oss ännu djupare ner i våra innersta livsvillkor: kärleken, fattigdomen, orättvisorna, skulden, kärleken och döden.  Tron skall leva i vardagen och i världen, se andras behov, se de sociala och ekonomiska sammanhangen  - och ta ställning!

Svenska kyrkans affischer i kollektivtrafiken  ”Nej till rasism” och ”Ja till respekt” ville stimulera till samtal om vad det är att vara människa i en tillvaro präglad av oro och förtvivlan över bristen på respekt för varje människas unika värde vid en tidpunkt då oskyldiga människor besköts av militär i Mellanöstern. Affischerna ville väcka reaktioner och funderingar kring vem Gud är.

Tilltaget kritiserades för att vara korkat och infantilt, endast uttryck för en vilja att vara alla till lags och förkunna självklarheter. Här hade någon medvetet ”rotat” i gudomligheternas ”fyndlåda” för att finna sådant ”fluff och puff, ludd och sudd” som kunde hjälpa till med att snickra ihop en ny trosbekännelse som varken stötte bort någon eller tog tillvarons brutala brustenhet på allvar.

Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för, göra som den alltid gjort och inte ägna sig åt kamp mot förtryck och orättvisor, men kyrkans kallelse är att ge röst åt den som ännu inte fått komma till tals. Den kallelsen är ytterst den enskildes och den skall prövas i offentligheten, men den får inte tystas ner.

Om kyrkans brottning med sitt historiska arv bara utmynnar i att allt var bättre förr så skulle vi fortfarande leva med slaveri, barnaga, dödsstraff, förföljelse av oliktänkande och kvinnors självklara underlägsenhet.

Alla sådana föreställningar har mist sin makt därför att den kristna trostolkningsgemenskapen underkänt dem utifrån sin tro på Jesu sätt att leva och möta människor.

Lukasevangeliet berättar om hur Jesus kommer till sin barndoms synagoga och läser ur profeten Jesajas bok:
”Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.”
Sedan säger han:
”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

Kyrkans uppdrag är att ge röst åt den som inte har någon. Den rösten måste få komma till tals och den röstens ärende skall tolkas i det offentliga samtalet där trons grundval är given: Gör inte skillnad på människor!

EVA BRUNNE

Eva Brunne är biskop i Stockholms stift. Hennes predikan predikan mot främlingsfientlighet och rasism vid riksmötet i fjol fick Jimmie Åkesson att lämna kyrkan i protest.