Kanske är det väntat att ryssar funnit sig i den bolsjevikiska politiska modellen både i det förgångna och i nuet: Att göra motstånd mot den betydde en gång arrestering eller helt enkelt döden. Som en konsekvens förblir rädslan latent i samhället. Vad som är mer uppseendeväckande, så här i efterhand, är att så många utlänningar kom att beundra den ryska revolutionen – alltifrån kambodjanska bönder och angolanska motståndsmän till franska filosofer och brittiska politiker. Som en följd av revolutionens framgångar har marxistisk litteratur översatts till hundratals språk och därefter blivit läst, av någon, på samtliga.
Naturligtvis inleddes inte romantiseringen av revolutionen med en gång. Tvärtom fanns det gott om socialister över västvärlden på 1920-talet – många med politiska meningsfränder fängslade av bolsjevikerna – som protesterade ljudligt mot de brott som begåtts under den ryska revolutionen. Men på 1930-talet då den ekonomiska krisen höll världen i sitt grepp förändrades tonen. Intellektuella från väst gav sig i väg till USSR för att försöka tillägna sig metoder som kunde tillämpas i de egna länderna. I USA blev den amerikanske kommunisten John Reed – författare till en hyllad skildring av händelserna 1917 – en folkhjälte, precis på samma sätt som Lenin, huvudpersonen i Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”.
Den ansedda dagstidningen The New York Times anställde en korrespondent vid namn Walter Duranty som hyllade femårsplanen, som tvärtemot alla fakta hävdade att den var en massiv succé och som för dessa skriverier belönades med Pulitzerpriset.

Under 1930- och 1940-talen kämpade till och med en del av vänstern i väst med att förklara och ibland ursäkta den terror som då uppslukade Sovjetunionen, exakt av det skälet att de ville pröva vissa aspekter av det sovjetiska experimentet på hemmaplan. 1936, precis efter att miljoner sovjetiska bönder hade dött i svält och ytterligare miljontals befann sig i läger eller i exil utomlands, publicerade de brittiska socialisterna Sidney och Beatrice Webb en omfattande studie över Sovjetunionen som bland annat förklarade hur ”den förtrampade ryska bonden steg för steg förvärvar en känsla av politisk frihet.” För att uttrycka det kortfattat: Den västliga bilden av Ryssland tjänade västliga politiska syften.
Sedan 1989 har intresset för den ryska revolutionen som ett politisk spörsmål avtagit: förhållandet till Sovjetunionen skiljer inte längre den västliga vänstern från den västliga högern. Icke desto mindre finns det gott om intellektuella och politiker i väst som fortfarande låter sig luras av Vladimir Putin och hans efterapare i länder som Venezuela och Iran.
Vi är också alldeles för villiga att acceptera förvanskningen av vårt eget språk. Det är ingen händelse att Putin förklarar för omvärlden att han är en ”demokrat”. Inte heller att han med stor omsorg använder sig av en kontrollerad press och en lika kontrollerad form av arresteringar och skrämseltaktik för att upprätthålla sin makt. Ett sådant språk gör honom rumsren inom grupper som G8 – som till sist skulle vara tvungen att utesluta honom om han verkligen började beordra massarresteringar. Det hjälper honom också att avleda den västliga kritiken mot hans odemokratiska beteende – en kritik som i kölvattnet av den orangea revolutionen i Ukraina en dag skulle kunna utgöra ett ideologiskt hot mot hans egen regim: Han hävdar helt enkelt att det är George W Bush som är den verklige diktatorn, inte han själv.

En liknande taktik utnyttjas av Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Förra vintern, när han inviterade en skara tvivelaktiga förintelseförnekare till Tehran för att diskutera Förintelsen, hävdade han att han enbart ville erbjuda en tillflyktsort för västerlandets ”dissidenter” – det vill säga för västerländska tänkare ”som inte fritt kan uttrycka sina åsikter om Förintelsen i Europa.” När Ahmadinejad talade vid ett amerikanskt universitet för några veckor sedan sa han att han hoppades att hans besök skulle hjälpa det amerikanska folket som ”lidit på allehanda vis och som förnekats fri tillgång till korrekt information.”
Detta är ett häpnadsväckande lögnaktigt uttalande av en man vars regim låser in akademiker för ”brottet” att organisera akademiska konferenser och som fängslar den iranska motsvarigheten till de studenter som utgjorde hans auditorium.

Likväl belönades han med applåder – vilket bevisar att vi i väst fortfarande, trots det förra seklets erfarenheter, gärna vill tro på främmande diktatorers godhet, gärna vill utmåla andra folks revolutionära våld som något glamoröst och gärna vill betrakta detta utifrån de utgångspunkter som präglar våra egna politiska debatter. Om Putin eller Ahmadinejad kritiserar Förenta Staternas president vinner de bifall och erkännande från européer och amerikaner som också ogillar president Bush. Opinionsundersökningar visar att en överväldigande andel av Europas befolkning anser att USA är det farligaste landet i världen – alltså farligare än Ryssland, som öppet ägnar sig åt att utpressa sina grannar i de baltiska staterna och i Georgien, som utkämpar ett undanskymt krig i Tjetjenien, som använder oljan som vapen tvärs över Europa; mer farligt än Iran som finansierar islamistisk terror runtom i världen; mer farligt än Nordkorea som håller hundratusentals människor internerade i koncentrationsläger utformade direkt efter Stalins Gulag.
Denna lärdom manar till besinning: Vi i väst har lärt mycket lite av den ryska revolutionens fasansfulla misslyckande, den förstörelse den orsakade, liven den fördärvade, den ekologiska och ekonomiska skada den tillfogade. Kanske borde vi använda detta tillfälle som nittioårsminnet erbjuder för att studera frågan, tänka på den och begrunda den, ännu en gång.

ANNE APPLEBAUM
Anne Applebaum är journalist och författare. Hennes bok ”Gulag” har blivit en internationell storsäljare och anses vara den mest heltäckande skildringen av Stalins organiserade terror.

Översättning från engelska: Erik Sundberg