Det grundläggande receptet mot krisen - att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna - är inte en fråga om höger eller vänster i europeisk politik. Receptet är vare sig socialism eller liberalism, utan en konsekvens av den enkla regeln att den som lånar så småningom tvingas betala tillbaka pengarna. Däremot är frågan hur och vilka åtgärder en fråga om värderingar.
Övriga EU och resten av världen kan - och bör! - hjälpa till, men till syvende och sist hänger det på nationella regeringar och parlament att efter öppen debatt om prioriteringar rösta för reformer som tar ned underskott och höjer den långsiktiga tillväxttakten.
Krishanteringens politiska skiljelinje går i första hand mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet. Kommer det svenska Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, under 2012 fortsatt att säga nej till svenskt stöd till de gemensamma EU-åtgärderna, inklusive lån via IMF? Kommer Sannfinländerna fortsätta att försvåra för en solidarisk finsk europapolitik? Väljer vänstern i Sydeuropa att strida mot alla förändringar på gator och torg?
Särskilt Vänsterparitets hållning sticker i ögonen eftersom partiet samtidigt beskriver läget i Europa med ord som "social härdsmälta", men inte alls är berett att bidra till lösningar eller ens säkra lån. Den svenska vänsterns europapolitik är nationalistiskt navelskådande och hamnar ofta väldigt nära, eller på samma position som SD. Extremerna berör varandra.
Många skyller krisen på euron. Men det håller inte. Finland, som har haft euron i drygt tio år, har under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det gäller till exempel tillväxt, arbetslöshet och budgetsaldo. Det finns också länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa med underskott oberoende av vilken valuta man valt.
Att vi i Sverige inte dragits med i krisen beror nog på att vi lärde oss av 90-talskrisen att binda upp riksdagen så att den inte tillåter staten att spendera mer än medborgarna jobbat ihop till. Vi lyckades därtill kombinera den lärdomen med långsiktig reformpolitik, till exempel pensionsreformen. Det ger oss dock inte moralisk rätt att nyåret 2011/2012 sitta på läktaren och självrättfärdigt dela ut pekpinnar, än mindre att vända de krisdrabbade människorna ryggen.
Krisen visar att Europas ekonomier, banksystem och risker blivit oförutsett nära sammanflätade. För att nu kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför samarbeta både mer inom EU, och med USA. Dessa insikter driver nu fram nya regelverk, både för stater och banker. För framtidens ekonomiska stabilitet är det positivt - också för Sverige - att euroländernas regler för underskott och skulder stramas upp.
Sverige måste inte uppfylla de (rimliga) krav som ställs på euroländerna förrän vi väljer att anta euron. Till dess bör Sverige delta bland annat i den nya "stabilitetsunionen".
I europeiskt samarbete har det alltid varit viktigt att sitta med både när beslut förbereds, och när de sedan tas. Det är där som Europas och därmed vår egen framtid avgörs. Där kan vi bidra konstruktivt med våra erfarenheter och mest effektivt skydda våra egenintressen.
Jag får ibland frågan hur jag fortfarande kan tro på EU och euron efter allt som hänt i år. Mitt svar är att Europa behöver mera samarbete, inte mindre. Så länge länder som Benelux, Irland, Österrike och våra grannar Finland, Danmark, Polen, och Baltikum försvarar EU och vill ha euron kommer jag också att göra det. Inriktning och konkreta åtgärder är inte ödesbestämda. Och debatten mot populister och osolidariska nationalister måste alltid föras. Argumenten för samarbete och praktisk internationalism måste alltid upprepas. För en liberal är det både förnuftigt och nästan ett kall.
Jag är optimist. Även om 2012 också blir ett tufft år kan insikten om att allas våra öden är sammanflätade leda till en vändning och att Europa går stärkt ur krisen.
Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och ekonomisk talesman (FP)
