Samtidigt som klimatmötet i Köpenhamn i dag inleds håller EU i tysthet på att sätta sig i en moralisk knipa av ganska stora mått. För när Arktis is drar sig tillbaka till följd av klimatförändringarna ställer det inte bara till problem för de isbjörnar och andra djur som får sin livsmiljö förstörd. Det gör det även möjligt att borra efter olja och gas på områden som tidigare varit svårtillgängliga. EU ömmar visserligen för isbjörnarna, men det man framförallt är intresserad av är den arktiska oljan, och man har redan inlett ett arbete för att säkerställa unionens intressen i området.
Detta är en minst sagt märklig linje. Det är förbränningen av olja som orsakar att den arktiska miljön förstörs. Då bör man inte se förstörelsen som en möjlighet att skaffa sig mer olja att bränna. Förutom att det rent sakligt är att binda ris åt egen rygg så kommer det även undergräva EU:s rykte i klimatfrågan.
Frågan har redan för några veckor sedan i tysthet hunnit passera riksdagens bord. Majoriteten välkomnade kommissionens förslag och ställde sig bakom oljeborrningslinjen. Endast miljöpartiet och vänstern protesterade och pekade i en gemensam reservation på det orimliga i upplägget.
Rent tekniskt så har frågan kommit till riksdagen i form av ett meddelande från kommissionen,”Europeiska Unionen och Arktis”. Det är inte ett direktiv, utan en genomgång av den linje kommissionen anser att EU ska driva, och den innehåller förslag på åtgärder. Genom att uttala sig positivt om meddelandet har riksdagen gett sin välsignelse åt kommissionens linje.
Majoriteten har alltså gett EU signalen att Sverige vill att det borras efter olja i Arktis.
I kommissionens meddelande konstateras att EU är nära knutet till den arktiska regionen ”genom en unik kombination av historiska, geografiska, ekonomiska och vetenskapliga band”, och att tre medlemsstater har områden inom Arktis. (Ett av dem är Sverige, eftersom områden norr om polcirkeln räknas till Arktis, enligt EU). Alltså ett språkbruk som är vanligt när stater vill lägga beslag på omtvistade områdens resurser.
Man konstaterar också, efter några pliktskyldiga meningar om klimatfrågan, att issmältning och ny teknik kommer att ”gradvis öka åtkomligheten till levande och andra resurser i Arktis”. Och det är inte bara fisk man talar om.
Under rubriken ”Kolväten” påpekas att ”De arktiska resurserna skulle kunna bidra till att förbättra EU:s försörjningstrygghet när det gäller energi och råvaror i allmänhet”.
Detta ser EU som något väldigt positivt. När dokumentet talar om kolväten och hållbar resursanvändning handlar det enbart om miljöproblemen med själva utvinningen; inte ett ord sägs om de miljöproblem som förbränningen av olja för med sig. Istället framhålls vikten av ”likvärdiga förutsättningar och ömsesidigt marknadstillträde” med Norge och Ryssland, och att EU ska bevara sitt tekniska försprång genom att utveckla ny teknik för att få upp oljan. Kommissionen framhåller också möjligheterna att EU:s näringsliv gynnas genom skrivningar om att vi ska ”bygga vidare på europeiska företags erfarenheter av utvinning av olja och gas till havs.”
Att den här frågan har kunnat passera riksdagen utan att vi har fått någon debatt om ifall det verkligen är bra att utnyttja växthuseffektens konsekvenser till att spä på den ytterligare är märkligt. Om man på något sätt menar allvar med att vilja föra en trovärdig klimatpolitik så måste man verka för att förbränningen av fossila bränslen minskar. Att ställa ytterligare olja till förfogande, och vräka upp ytterligare kol som legat i berget i miljoner år i atmosfären är inte försvarbart.
Sveriges budskap till EU borde inte vara ett glatt leende och en tumme uppåt. Det borde vara en bekymrad huvudskakning.
MAX ANDERSSON
Max Andersson är riksdagsledamot för Miljöpartiet.
