Genom mitt arbete har jag förmånen att få träffa presidenter och premiärministrar och diskutera de viktigaste frågorna med de allra mäktigaste. Men oftast är det inte människorna jag hälsar på i imponerande byggnader inför kamerorna som gör störst intryck. Det är i stället männen och kvinnorna som jag träffar på torg och dammiga gator, i överbefolkade skolor och vänliga hem som har stått upp mot och besegrat förtryck.

Runtom i världen, långt borta från talarstolen i FN:s generalförsamling och utrikesrådet i Bryssel, strävar människor efter att påverka sin och vår värld. Drivkraften bakom deras engagemang kan vara en liten orättvisa eller ett stort brott. De kan vara medvetna om sina rättigheter eller omedvetna om lagen. Men gemensamt för dem alla är viljan att övervinna fruktan och förtryck och att kämpa för en bättre värld.

Att sätta främjandet av mänskliga rättigheter i centrum för EU:s utrikes­politik är därför något som jag har fokuserat på ända sedan jag tillträdde min tjänst. Men som jag har upptäckt under dessa två och ett halvt år måste EU, för att kunna kämpa för den typen av människor som förtjänar vårt stöd, hitta lösningar på två stora utmaningar.

Den första utmaningen hänger samman med EU:s samstämmighet. Allt för ofta hör jag att frågor ställs om huruvida främjandet av mänskliga rättigheter verkligen kan integreras i EU:s politik vad gäller bistånd, handel, klimatförändringar och utvidgning. Vi kan inte glömma bort mänskliga rättigheter bara för att våra samtal med regeringar gäller till exempel handelsrelationer eller energiförbindelser.

Det är därför som EU:s strategi för mänskliga rättigheter lovar att sätta rättigheter i centrum för EU:s förbindelser med alla tredjeländer och främja mänskliga rättigheter på alla områden utan undantag inom ramen för dess utrikespolitik, handel, investeringar, kommunikation, energi, miljö och utvecklingspolitik.

Utmaning nummer två handlar om eurokrisens inverkan. Vi måste acceptera att krisen har lett till att en del människor ifrågasätter unionens genomslagskraft och dess förmåga att försvara mänskliga rättigheter runtom i världen. En del menar till och med att den ekonomiska framgången i flera auktoritära länder har försvagat kopplingen mellan liberal demokrati och ekonomiskt välstånd.

Men jag är övertygad om att denna typ av uppgivenhet är obefogad och saknar faktamässig grund och att människor både inom och utanför EU förväntar sig långt mer av oss. Låt oss inte glömma att EU är en mycket viktig aktör på det globala planet. Dess andelar när det gäller handel, investeringar, militär kapacitet, diplomatiska verktyg och "soft power" är betydande.

Människor världen över tror dessutom på samma saker som vi tror på. Se på den "arabiska våren" och de krav som framfördes av människorna på Tahrirtorget. De vill ha arbete, värdighet och rättigheter. Den globala politiken kommer allt mer att formas av krav från vanliga människor och de sociala medierna kommer i ökande utsträckning att förmedla deras budskap och göra det möjligt för aktivister att frigöra sig från sin isolering, sprida sina idéer och fördöma förtryck. Den ekonomiska konjunkturen påverkar inte vårt engagemang för mänskliga rättigheter.

När jag tillträdde min tjänst gjorde jag omedelbart klart hur viktigt jag anser att EU:s människorättsarbete är, och Europas utrikesministrar har nu under min ledning bekräftat den viktiga ställning som värderingar måste inta i EU:s övergripande utrikespolitik. Jag kommer snart att utse EU:s första sändebud för mänskliga rättigheter någonsin, vars arbete kommer att vara att omsätta detta åtagande vad gäller mänskliga rättigheter i praktiken inom utrikespolitiken. Detta var anledningen till att jag gick in i politiken, det är därför jag har fortsatt på samma bana, och det är också vad jag vill att utrikestjänsten ska bli känd för.

Catherine Ashton är Europeiska unionens högsta representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik

fjarde.sidan@expressen.se