I dag släpps Lotta Grönings bok "Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv". Jag har läst boken och eftersom ett respektfullt politiskt samtal är nödvändigt i en fungerande demokrati måste jag reagera. Jag har nämligen aldrig läst en bok med så många uppenbara felaktigheter. Det är en bok som balanserar på en slak lina mellan banalt skitsnack, påståenden utan minsta försök till källhänvisning och rent förtal.

En samhällsintresserad medborgare som ser Grönings alster hos sin bokhandlare kan förledas att tro att boken handlar om politik och vilka värderingar som driver Mona Sahlin. Men de värderingar som präglar den partiledare som likt sina namnkunniga företrädare kan bli svensk statsminister, får två omnämnanden i Grönings bok. Däremot: Mona Sahlins utseende, klädstil och frisyr kommenteras vid minst 14 tillfällen. Vidare: När du som politiskt intresserad läser en bok och hittar ett pinsamt sakfel, uppstår en osäkerhetskänsla. Om författaren gör en sådan enkel miss, hur kan jag då veta om resten stämmer?

Gröning sätter troligen inofficiellt svenskt rekord i pinsamma sakfel och bristande källkontroll. Vid två tillfällen hävdar Gröning att folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap inföll 1995, men den genomfördes 1994. Hon kritiserar Thomas Östros, men stavar fel till hans namn. Hon missar årtalen då socialdemokraterna har styrt Sverige. Gröning skriver att s har haft egen majoritet i opinionsmätningarna sedan Mona Sahlin blev partiledare, vilket inte har inträffat i någon av de etablerade institutens mätningar. Och så vidare.

Men boken innehåller inte bara slarvfel. Gröning går på grund i en rad sakpolitiska frågor, vilket reser frågetecken kring hennes kunskaper om svensk inrikespolitik. Gröning skriver att s inte har lovat att riva upp FRA-lagen, vilket Sahlin gjorde i Almedalen 2008. Gröning hävdar att s inte har en strategi för att bemöta sverigedemokraterna, men den socialdemokratiska partistyrelsens analysunderlag om detta främlingsfientliga parti har diskuterats flitigt i medierna. Den socialdemokratiska partistyrelsen kritiseras för att redan ha slagit fast partiets nya politik, en total missuppfattning eftersom s-politiken fastställs på partikongresser (nästa gång hösten 2009). Hur står det egentligen till med Grönings kunskaper om socialdemokratin och dess partiledare?

Alltså: Boken innehåller en oförsvarlig mängd allvarliga felaktigheter som hade kunnat korrigeras om Gröning hade orkat använda Google en förmiddag. Behöver jag nämna att fotnoter och källförteckning saknas helt? Men vad allvarligare är: Vad säger alla dessa felaktigheter om bokens övriga påståenden? Boken är nämligen proppfull av osmakliga personangrepp, som konsekvent saknar varje form av källhänvisning. Gröning hävdar att "det pågår en inofficiell vadslagning om att hon (Sahlin) inte ens sitter kvar på partiledarposten till 2010". Hon skriver också att Mona Sahlin är "en i grunden ensam människa med dåligt självförtroende".

Amatörpsykologen Gröning når dock en ännu lägre och ytterst obehaglig nivå när hon anklagar Mona Sahlin för att medvetet utnyttja sina två livssorger: förlusten av sonen Johan, som omkom i unga år, och mordet på den nära vännen Anna Lindh. "Hon dramatiserar", skriver Gröning, "letar efter de rätta knapparna för att väcka känslor". Enligt Gröning har Mona Sahlin gjort sina livssorger till "en del av hennes varumärke". Grönings påståenden är ett grumligt, osmakligt och okänsligt lågvattenmärke som gränsar till förtal.
Som journalist försöker jag följa det politiska samtalet i flera olika länder, däribland USA. Lotta Grönings slaskiga angrepp på Mona Sahlin, från kvinna mot kvinna, liknar det som en annan beundrad, hårdhudad, och framgångsrik politiker - Hillary Clinton - har fått utstå i USA. Alltså: Lotta Grönings bok importerar den slarviga och slaskiga smutskastning som tyvärr präglar delar av amerikansk politik. I Sverige har vi hittills varit relativt förskonade från den här typen av hafsig och illa underbyggd politisk journalistik. Därför väljer jag att reagera: Låt Grönings bok bli ett undantag!

Liknelsen med USA haltar dock på en punkt, för där sker smutskastning av det här slaget under radarn. Lotta Gröning är en etablerad tyckare och anställd på Nordens största tidning, och det är ytterst tveksamt om en journalist i en sådan ställning i USA skulle belasta sitt anseende med en bok av så låg kvalitet. Och det är tveksamt om ett bokförlag med Albert Bonniers renommé bör publicera ett sådant här osakligt hafsverk. Jag hoppas på att få läsa många fler politiska biografier och debattböcker inför valet 2010. Alla ledande politiker, och i synnerhet en möjlig statsminister, ska tåla tuff granskning. Men politiska böcker ska bidra till att stimulera det demokratiska samtalet, och inte importera amerikanska avigsidor i form av oseriös och illa underbyggd smutskastning.


Eric Sundström

Eric Sundström är chefredaktör för de socialdemokratiska tidningarna Aktuellt i Politiken, Stockholms-Tidningen och Ny Tid. Han rekommenderar i stället Håkan A. Bengtssons bok ”Mona Sahlin tur och retur”, och ser med skräckblandad förtjusning fram emot Pär Nuders memoarer ”Stolt men inte nöjd”.