Så kom beskedet att den grekiska koalitions­regeringen har enats med EU och IMF om nedskärningar för nya lån. Då återstår bara det svåraste - genomförandet, som ska utföras av en administration med allvarliga korruptions­problem. Hur kunde det gå så här illa?

Vi har allt att lära av grekerna när det gäller att skapa sunda statsfinanser och social stabilitet. De verkar nämligen gjort alla fel man kan göra.

För det första, för att förbättra sociala och ekonomiska missförhållanden måste kunskapen om vad som är rätt och fel vara spridd och väl förankrad. På den punkten bildar alla de indikationer som på senare tid pekat ut Grekland som ett korrupt samhälle en entydig bild:

Korrup­tion och bedrägerier har fått sprida sig till stora delar av samhället och bedövat medborgarnas rättskänsla.

Min gissning är att ledande samhälls­företrädare och makthavare stillatigande låtit detta ske för att skydda sina egna försyndelser. Uppenbarligen klandrar inte heller det grekiska folket sina ledare för detta. Åtminstone inte om man betraktar demokratiska val med stort deltagande som uttryck för folkviljan.

För det andra måste man få felaktig­heterna avslöjade för att kunna åtgärda dem. Det skulle förvåna mig om det fanns statistik av bra kvalitet som visar skattefusket i Grekland. Friseringen av räkenskaperna vid EU-inträdet är en varningsflagga i sammanhanget. Om sedan kontrollsystemen i samhället korrumperas eller sviktar - som för övrigt även skedde på den amerikanska finansmarknaden 2004-08 - döljs naturligtvis felaktig­heterna ytterligare. Generöst stöd från EU har dessutom bidragit till att dölja obalanserna i den grekiska ekonomin.

Att sedan fördöma det som sker är svårt för att inte säga omöjligt när det sker i stor skala. Varje individ ställer sig förstås frågan om det är så allvarligt att skattefuska eller mygla sig till fördelar om alla gör det. Och om ingen annan protesterar så kan det väl inte vara så farligt - eller? Det finns i stället otaliga bortförklaringar att ta till: Det drabbar ingen fattig. Så här gör ju alla. Det är ingen risk att åka fast. Det massiva missbruket viftas bort som en trivialitet.

Sedan krävs det en bred diskussion om problemet; för att skapa medvetenhet och för att få fram de bästa lösnings­förslagen. Den fasen är inte heller så enkel när varje tänkbar lösning ovillkorligen kommer att handla om drastiska försämringar för de allra flesta - den oansvariga politiken verkar ju åtminstone ha gynnat de grekiska pensionärerna. Politikernas tveksamhet inför att öppet diskutera problemen speglar säkert oviljan hos medborgarna att ins e nödvändigheten av den beska medicinen.

Slutligen måste man ta sig från ord till handling. Även där står Grekland som avskräckande förebild. Många beslut har tagits men vad hjälper det om inget händer. Som sagt: Vi har mycket att lära av Grekland som tycks ha missat allt.

Men innan vi hackar för mycket på de stackars grekerna bör vi påminna oss om att samma mekanismer verkar i alla mänskliga sammanhang. De olika faser jag beskrivit här använder jag i min forskning för att förstå ekonomiska bedrägerier i företag och andra organisationer. Av bedragarna är visserligen 87 procent högt uppsatta chefer - men utan med­arbetarnas passivitet och medlöperi skulle bedrägerierna kunna stoppas i tid. Byt ut "chefer" mot "politiker" och "med­arbetarna" mot "medborgare" ovan så förstår du vad jag menar.

Vad skulle hända om vi analyser statsfinansiella kriser med samma psykologi som chefsbedrägerier? Jag hoppas på ökad medvetenheten om hur lätt det är att dras in i bedrägeriets malströmmar. Samtidigt borde vi kunna kosta på oss en viss stolthet: Grekland dras med samma korrumperande mekanismer som vi - men vi är faktiskt bättre på att hantera dem.

Sensmoralen är att medborgarna måste se skatt som en betalning för samhällstjänster. Betala, men kräv valuta för pengarna och rösta bort korrupta politiker - även om de vill sänka din skatt och pensionsålder. Politikerna borde skänka tacksamhetens tanke till oberoende och kraftfulla kontrollorgan. Makt korrumperar!

TOMAS BRYTTING
Tomas Bryting är forskningsledare vid Ersta Sköndal högskola och aktuell med boken "Chefsarbetets etik".