Anna Eling.Anna Eling.
Anna Eling.
Fadime. Foto: Magnus JönssonFadime. Foto: Magnus Jönsson
Fadime.  Foto: Magnus Jönsson

Hederspoliser ska inte få hota min vän

Publicerad

Det land som min vän trodde skulle bli hennes stora lycka och ge henne det liv hon så innerligt önskade svek henne på så många sätt, skriver Anna Eling.

Frihet är något vi oftast tar för givet. Något vi ser som så självklart att vi inte ens funderar över hur fria vi är. Men när någon växer upp under ständigt tvång, ständigt hot om våld och dagligen utsätts för förtryck känns frihet som en ouppnåelig dröm. För någon som aldrig haft inskränkningar i sin frihet är denna dröm och längtan svår att förstå.

Dagligen lever kvinnor under hot från män, familj, grupper och andra kvinnor. Dagligen misshandlas kvinnor för att de inte andas, går, står eller lever på det sätt som någon annan anser vara korrekt.  

Att känna rädsla för att gå ut, för att gå till tvättstugan eller att inte våga ha fönstret öppet av rädsla för de personer som finns utanför är svårt att föreställa sig för de flesta av oss.

Ändå finns denna rädsla hos många individer i dagens Sverige.

När någon blir nedslagen på öppen plats mitt på dagen, för att förövaren anser sig ha rätt till det, har något grundläggande fallerat. Att bli utsatt för våld är bara det en mycket traumatisk händelse. När man blir utsatt av en person man inte känner, som förföljer en vart man än går, är det troligtvis ännu mer obehagligt. När förövaren påtalar att den inte bryr sig om han åker fast ökar osäkerhetskänslan ännu mer.  

 

Detta hände min vän. Hon är nu ännu mer instängd och isolerad än tidigare. Det land som hon trodde skulle bli hennes stora lycka och ge henne det liv hon så innerligt önskade svek henne på så många sätt.

Vi fanns inte där. Systemet har fallerat och vi har fundamentalt misslyckats med det som, i alla fall för oss liberaler, är det viktigaste: Att värna den enskilda individens rätt till ett eget och fritt liv.

Min väns fall påminner mycket om en ung kvinna vid namn Fadime Sahindal, som för femton år sen gick ut i medierna och berättade om sin upplevelse av att leva under hedersnormens förtryck. Den 20 november 2001 ett höll hon tal i riksdagen där hon vädjade till politiker att inte vända dem drabbade ryggen. Två månader efter talet i riksdagen mördades hon av sin far, den 21 januari 2002.

Nu har det gått femton år sedan hedersmordet. Hur har vi hanterat och förvaltat Fadimes vädjan? Min väns fall säger allt. Historien upprepar sig, eller har till och med förvärrats. I Fadimes fall var det släkten som var hotbilden. I min väns fall är det ett kollektiv av hederpoliser i omgivningen som utgör den.

 

Tänk er vilka risker offer för hedersvåld utsätter sig för när de ber om hjälp. De kontrolleras ständigt. Varenda steg de tar, samtal de för via telefon eller mejl, är ständigt under luppen.

Den planering de måste utföra för att riskfritt ta de första stegen och be om hjälp är inte lätt när ett stort kollektiv bestående av släkt och bekantskaper gör allt i sin makt för att tysta ner dem genom förtryck, misshandel och hotelser.

Att offret dessutom, när det väl sökt hjälp, riskerar att hamna i händerna hos personer som visar okunskap om hedersbrott, deras situation och vilka risker hen har tagit är oacceptabelt. Men så är det tyvärr i dag.

Ensamhet har olika djup. De utsatta befinner sig verkligen på botten. Denna ensamhet och dessa oerhörda risker som de utsatta tar är politikers ansvar att minska. Det gör de genom att stå vid deras sida. För det är dags att säga stopp och agera nu. Vänta inte ytterligare femton år.

 

Anna Eling

 Vän och ordförande för Liberalerna i Hedemora

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag