Musikern och Elvis Presley-kännaren Hans Edler har gått och burit på en stor hemlighet sedan han var en liten grabb. Men i dag kommer han ut ur garderoben - som Tommy Steele-fan. Hans Edler anser att Tommy Steele har kvaliteter som Elvis inte har.
"Än i dag är det skamligt och förbjudet att erkänna att man gillar Tommy Steele", skriver Edler.
I dag är det 30 år sedan Elvis Presley avled.
Året var 1957 och jag var 12 år. Vi bodde i Björkhagen söder om stan. Musik var mitt stora intresse och världen var uppdelad i två läger. Elvis eller Tommy. Elvis Presley eller Tommy Steele. Rebellen eller tönten. Alla hårda killar höll på Elvis, stenhårt. Tjejerna och mesarna höll på Tommy. för att överleva på Söder var valet lätt. Elvis, förstås.
Men nu är det dags att komma ut ur garderoben. Nu är det dags att våga erkänna det jag teg om i slutet av 50-talet. Jag gillade Tommy Steele. Jag gillar fortfarande Tommy Steele. Jag köpte hans skivor, som jag sedan spelade i smyg på grammofonen i pojkrummet. Inte för högt så att det hördes ut till trapphuset. Hade jag stått upp och sagt att jag gillade Tommy hade jag åkt på en propp av kompisarna. Så enkelt var det.
Elvis var den hårda, tysta och farliga killen med mörkt bakåtkammat hår. Tommy med sin ostyriga blonda kalufs och breda leende bjöd alltid på sig själv. En klassisk identifieringsfråga. Vem vill du vara, tuffingen eller svärmorsdrömmen?
Men jag var inte ensam. Tommy Steele var stor i Sverige. Jag kom först i kontakt med honom via min nio år äldre brorsa Jannes tjej Berit. Hon gillade bara Tommy och hade hans skivor. Dem fick jag lyssna på. Och så snappade man ju upp Tommy Steele via Radio Luxemburg.
På Finn Malmgrensplan nära Hammarbyhöjdens ungdomsgård låg på den tiden en liten radioaffär som sålde skivor. Den drevs av en entusiastisk kille som hade koll på musiken. Här köpte jag min första Tommy Steele-platta, jag tror det var ”Butterfingers”.
Visst gillade jag Elvis Presley. Första gången jag hörde Elvis röst var genom ett öppet köksfönster på väg hem från mjölkaffären. Det var sensommaren 1954, jag var nio år och låten var ”That´s All right Mama”, som en sjöman som bodde där uppe på andra våningen hade släpat med sig hem från USA. Jag häpnade så över rösten och intensiteten att jag tappade mjölkkannan i gatan.
Elvis var störst, självklart. Men Tommy Steele hade något visst, som Elvis inte hade. Kanske var det hans bakgrund i skiffle, han var lite som skifflelegenden Lonnie Donegan. Jag gillade också hans jazziga approach i rösten.
Skivsamlingen med Tommy Steele växte. Alla andra köpte Elvis, så dem fick jag ju ändå lyssna på. Men Tommy var det nog bara jag som köpte. Snart hittade jag Steele-plattor som ”Singing the Blues” och ”Water, Water”. ”Nairobi” var en stor hit här hemma. Likaså ”The Only Man on the Island” och ”Come on Let´s Go”, en av mina favoriter.
Tidningen Bildjournalen hade en stor omröstning bland sina läsare – Tommy eller Elvis. Tjejerna målade ”Tommy” med nagellack på sina stövlar. Själv ristade jag in ”Elvis” med krita på min svarta galonjacka, precis som de andra tuffa killarna. Det var allvar, det var hårda tag. Det gick ibland så långt som till regelrätta slagsmål mellan Tommy- och Elvisanhängare. Det var på liv och död och oftast var det Steele-anhängare som åkte på stryk. Självklart höll man låg profil med sina sympatier för Tommy Steele.
När Tommy Steele kom till Sverige för en turné i april 1957 tog brorsan med mig till Kungliga Tennisstadion. Jag hade på mig min svarta galonjacka, den med ”Elvis” inristat, men ingen tog större notis om det. Jag har inga större minnen av konserten. Ljudet på scen dränktes av tjejernas skrik så jag hörde ingenting.
Kanske var det den väl tajmade turnén som bidrog till att Tommy Steele faktiskt vann omröstningen i Bildjournalen. Eller så var det mest tjejer som köpte tidningen.
När jag själv uppträdde på scen första gången, 1958 i Björkhagens skola, fanns Tommy med på repertoaren. ”Singing the Blues” och ”Come on Lets Go” var låtar som jag även körde under min tid som Mike Doughan and his Ghost Riders.
I modern tid har jag haft förmånen att arrangera flera galor med Elvis som tema, 1992 gjorde jag en som sändes i tv. Det har blivit en hel del sådana under 20 år. Där brukade jag alltid fråga publiken vilka som gillade Elvis och vilka som gillade Tommy. Alltid samma resultat: 99 procent räckte upp händerna med Elvis-sympatier. Men hade man pratat mera privat med folk ur publiken efteråt hade säkert mer än 20 procent erkänt att de gillade Tommy. Än i dag är det skamligt och förbjudet att erkänna att man gillar Tommy Steele, trots att han överlevde rockeran och blev en framgångsrik musikalstjärna.
Dags att bilda ATSF, Anonyma Tommy Steele Fans? Det kanske till och med är läge för att arrangera en Tommy Steele-gala? Min dröm är att ordna en gala med Tommy Steele själv. Med Tommy Steele rockstjärnan, inte musikalstjärnan.
HANS EDLER
Hans Edler är popmusiker, skivbolagsdirektör och konsertarrangör. Under 1960-talet blev han något av en tonårsidol när han spelade i de två banden the Ghostriders och We 4.
