Svenskar är vana att skratta åt Silvio Berlusconis uttalanden. Fullt förståeligt. Hela världen skrattar. Till hans försvar måste ändå sägas att även Berlusconi, ibland, är rörande uppriktig. Som för några dagar sedan när han presenterade det nya krispaketet, ett stålbad av besparingar och skattehöjningar.

"Mitt hjärta blöder vid tanken på att behöva sticka ner händerna i italienarnas fickor", sa Berlusconi med darr på rösten. Jag tror att han verkligen menade det. Men inte för att han lider med sitt folk. Ärligheten består mer i att behöva representera en stat som beskattar, som strider mot Berlusconis vision om frihet. Under hela sitt yrkesliv har Berlusconi kämpat mot skatter, lagar, åklagare och domare som försökt sätta sig i vägen för hans intressen. "När staten vill ha mer än 50 procent av det jag tjänar så känner jag mig moralisk berättigad att göra vad jag kan för att fly skatten", är ett av hans mest klassiska uttalanden.
Men Italien befinner sig i akut kris och pengar måste snabbt in i statskassan. Och här uppstår dilemmat: hur kan man övertyga sitt folk om att göra avkall på sina privatintressen när man själv aldrig gjort det?
Hur kan man från en dag till en annan, som högsta representant för staten, ändra sitt politiska budskap från "Gör som jag, ha kul och tänk på dig själv!" till något mer kollektivt, ansvarstagande... ja, till vad?

För en svensk kan det vara svårt att förstå vidden av Berlusconis korruptionsskandaler. När jag skriver korruptionsskandal hör jag hur urvattnat det låter. Låt mig därför ge ett exempel.
I början på juli dömdes Berlusconis mediekonglomerat Fininvest till böter på 560 miljoner euro, drygt fem miljarder kronor, för en av Berlusconis största och äldsta skandaler - köpet av jätteförlaget Mondadori. Åklagaren har under den 16-åriga processen bevisat att Berlusconi i början av 90-talet betalat stora summor svart till domaren Giovanni Metta. Samme domare som förklarade Berlusconi till rättmätig köpare av förlaget i en tvist med en annan entreprenör, Carlo De Benedetti. Mutpengarna visade sig komma från Berlusconis offshorebolag All Iberian. All Iberian hade satt i system att köpa billiga tv-serier i USA och sedan sälja dem till astronomiska överpris till Fininvest. Genom att köpa dyrt av sig själv skapade Berlusconi stora obeskattade tillgångar i skatteparadis, som sedan kunde användas till mutor.

Miljarddomen glömdes snabbt bort när debatten om nedskärningarna tog över. Men när första utkastet till sparpaketet presenteras upptäcktes också en märklig bisats under paragraf 37. Två finstilta meningar som skulle ha friat Berlusconis Fininvest från att betala boten på 560 miljoner euro. Det blev ramaskri, inte minst från finansminister Giorgio Tremonti som inte ville kännas vid kuppen. Två dagar senare hade raderna tagits bort. Sparpaketet är nu klubbat och italienarna tvingas spara och betala mer i skatt.

Min syster Monica bor i Bologna och lever ensam med sina tre söner. Häromdagen tog hon Giacomo, 14, till tandläkaren för att ordna med tandställning. I Italien är barntandvård till skillnad från Sverige inte gratis och därför är varje tandläkarbesök en anledning till stor oro. Tandläkaren förklarade för Monica att totalpriset för behandlingen skulle landa på 5 000 euro, omkring 46 000 kronor. Men tandläkaren kom också snabbt med erbjudandet om att göra upp nero, svart, 20 procent billigare.
En utbredd princip när det gäller köp av tjänster i Italien är att rabatten mellan vitt och svart är 20 procent. Svarta pengar är mycket vanligt, inte bara när man anlitar hantverkare, utan även när man köper tjänster hos advokater, arkitekter, privatläkare eller revisorer.

Nu ska Berlusconis besparingspaket verkställas. Staten ska även ta itu med skatteflykten, med hjälp av bland annat en stor reklamkampanj på temat "Den sociala parasiten, skattesmitaren" och stränga straff för småfifflande. Min syster har lagt upp ett betalningsplan för att under ett års tid betala sin sons tandställning. Helt vitt naturligtvis, i samma anda som Berlusconi uppmuntrar oss till för att rädda Italien.

Erik Gandini är prisbelönt dokumentärfilmare, som bland annat gjort den uppmärksammade filmen "Videocracy". Han är född och uppvuxen i Bergamo i Norditalien, men bor nu i Sverige.