När gruvföretaget Goldcorp kom till vår by, San José Ixcaniche, som ligger i nordvästra Guatemala, blev vi först glada. Vid ett bymöte talade personal från företaget om allt gott som de skulle kunna åstadkomma, vi skulle till exempel få boskap och höns. Jag tänkte själv att det skulle minska fattigdomen. i byn, jag är lärare och vet hur många barn som tvingas jobba i stället för att gå i skola.
Företaget ville köpa vår mark och min svärfar valde att sälja 40 000 kvadratmeter. Goldcorp avslöjde dock aldrig att företaget skulle utvinna guld och så snart de fått sina underskrifter glömde företaget sina löften och folket.
Jag hade tänkt bygga ett hus så jag sålde inte min tomt, men den har företaget helt sonika lagt beslag på. Utan att be om lov högg det ner träden och byggde en väg rakt igenom. När jag anmälde fick jag höra att allt skulle lösa sig bara jag sålde. Nu har företaget stängt vägen, men marken är fortfarande avspärrad med taggtråd.
Jag vägrar ändå att sälja för jag har sett vad företaget har gjort med marken runt omkring. Innan fanns det ett rikt djur- och växtliv och flera vattenkällor i området och vi var ofta i skogen med skolbarnen. Nu har stora jordmassor förflyttats och skogen skövlats.

På den mark som tidigare tillhörde min svärfar växte det avokado- och limeträd och kaffeplantor. I dag har de ersatts med gruvföretagets giftbassäng där alla kemikalier från guldutvinningen samlas. Majsfälten och vattendragen har också försvunnit.
Min man arbetar med att förbereda kemikalier i gruvan sedan tre år tillbaka. För ett år sedan fick vi veta att han har förhöjda värden av bly och koppar i blodet. Företagets läkare sade att det var normalt, "tungmetaller får alla i sig genom maten". Men min man är väldig sjuk, har fruktansvärd huvudvärk och är konstant trött. Jag har försökt övertala honom att byta jobb, men han vill fortsätta för att kunna finansiera sina universitetsstudier. Även min yngsta son, 18 månader, har blivit sjuk.

Själv har jag öppet visat mitt motstånd mot gruvan. För ett par år sedan blockerade vi vägarna i protest mot Goldcorp. Men vi lyckades inte uppnå något, eftersom de kallade hit militären som slog ned protesterna. Militärens närvaro fick mig att tänka tillbaka på kriget jag upplevde som liten.
Just då ångrade jag att jag deltog i protesterna. Flera personer har också mottagit dödshot efter att de försvarat våra rättigheter och vår mark. Det har skrämt många invånare till tystnad. Men trots den ständigt närvarande rädslan är jag beredd att fortsätta kampen.
Det finns också en stor grupp i byn som är för gruvan. Det är de som har sålt sin mark, arbetar i gruvan eller har en liten affär där gruvarbetarna handlar. Förespråkarna är de enda som har rätt att uttrycka sin åsikt. Vi andra är inte längre välkomna på möten.
Gruvans närvaro har därför orsakat stor splittring i hela området. Tidigare umgicks vi och hade mycket kontakt. Även om många hade det svårt i livet så var familjerna tillsammans. Nu har det uppstått många sociala problem som vi aldrig tidigare sett. Männen dricker mer alkohol och det förekommer prostitution. Barnen i skolan vittnar om att pappa slår mamma och de har svårt att koncentrera sig under lektionerna. De är ledsna och rädda.
Våldet har ökat även i det övriga samhället. Det begås fler våldsbrott bland befolkningen, men framför allt har närvaron av polis, militär och gruvföretagets privata säkerhetsföretag ökat avsevärt.
Det finns många intressen från olika länder i gruvan och jag skulle vilja att sanningen om hur vi lever kommer fram. Goldcorp säger att de erbjuder utveckling och det är sant att de har skapat arbetstillfällen, men de har bidragit till en tragedi i bygden. Svenskarna måste förstå att de pengar som investeras inte leder till utveckling och ett bättre liv för oss. Tvärtom. Därför vill jag be svenskarna om hjälp för att det ska bli bättre.


ADILIA MACARIO
Adilia Macario, 35, har tre barn och jobbar som grundskolelärare
i San José Ixcaniche. Hennes lyckligaste stund i livet var när hon fick besöka Belize.
Översättning: Christin Sandberg