I dag är det halvtid för FN:s millenniemål om att halvera fattigdomen till 2015. I Europa och globalt handlar debatten om att biståndet måste öka. I Sverige ifrågasätter debattartiklar och ledare globalt och svenskt bistånd. Debatten är extremt förenklad. Ett återkommande argument är att fattigdomen i Afrika inte utrotats trots alla biståndsmiljarder – därför ska biståndet sänkas.
Det är uppenbart att syftet inte är att förbättra biståndets inriktning. Man kan inte undgå att tänka motsatsen – debattörerna vill motarbeta och sänka biståndet. I svensk riksdag är enigheten total om att vi som en anständighetsgräns för solidaritet ska avsätta en procent av BNI till bistånd. Än så länge har även moderaterna ställt sig bakom detta. Det finns också bred enighet i riksdagen om biståndets mål, att bidra till att ”skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”.
Under 90-talet drabbades biståndet av hårda nedskärningar. De senaste årens ökning av biståndet är en upphämtning från skammens gräns och en följd av Sveriges ökade BNI. Det är välkommet med tanke på att behovet av bistånd är mycket stort. I dagsläget räcker en procent av svensk BNI inte långt – hur bra svensk ekonomi än går.
Fortfarande lever en miljard människor på mindre än tio kronor om dagen. 800 miljoner människor hungrar. Enligt FN måste biståndet fördubblas om FN:s millenniemål ska uppnås. Det innebär att det globala biståndet borde utökas från cirka 339 miljarder svenska kronor per år till nästan 1 331 miljarder kronor per år.

Låt oss nyansera debatten om biståndet. Forskning från FN-organ visar att biståndet ligger bakom det faktum att vi utrotat smittkoppor. I dag är biståndet fokuserat på arbetet för att motverka spridningen av hiv-aids, tbc och malaria. Låt oss hoppas att också de sjukdomarna utrotas!
Sedan 1970 har bistånd resulterat i att antalet barn som går i skola fördubblats och att barnadödligheten halverats. Budgetstöd till Tanzania möjliggjorde för landets regering att dubblera investeringarna i utbildning per person 1999–2003. Biståndet och skuldavskrivningar har gjort att skolavgifter avskaffats vilket gynnat 1,6 miljoner barn.
En vanlig missuppfattning är att nationalekonomisk forskning inte visar några positiva effekter av biståndet i länders ekonomiska utveckling. Men sedan 1996 har det gjorts ett 50-tal studier av erkända ekonomer. Mark McGillivray på World Institute for Development Economics Research har publicerat en vetenskaplig genomgång av dem. Det visar att en överväldigande majoritet hittar positiva samband mellan bistånd och utveckling. Studierna sammanfattar slutsatsen att tillväxten i Afrika söder om Sahara är 1,5 procentenheter högre än vad den varit utan förmedlat bistånd.

Kritikerna anklagar även biståndet för att bidra till att hundratals miljoner människor lever under förtryck. Vi ser en annan verklighet. Biståndet har en central betydelse för att stärka demokratiska rörelserna i Syd- och Centralamerika, Sydafrika, Mellanöstern och många länder i Asien. Biståndet finansierar demokratiarbete i stater som Zimbabwe, och i länder som Kuba och Burma. Vi är involverade i arbetet för att människor ska få makt över sina egna liv och sitt samhälles utveckling.
En stor del av biståndet går även till humanitära insatser. Det handlar om mat, mediciner, vård, rent vatten och stöd till internflyktingar. Insatser som är nog så effektiva eftersom människor överlever, får vård och skydd. Visst finns det kopplingar mellan kortsiktiga insatser och ett lands långsiktiga utveckling, men det är inte rimligt att förvänta sig att denna typ av bistånd ska leda till minskad fattigdom.

Biståndets kritiker undviker att tala om att det finns andra faktorer som påverkar biståndets resultat. Till exempel urholkas Europas bistånd med en tredjedel för att täcka andra poster i i-länders budgetar. Bistånd som borde gå till att förbättra livet för människor i fattiga länder används till flyktingpolitik och exportkreditskulder. Så även i Sverige.
Kritikerna talar tyst om det faktum att samma diktaturer som man anser att vi inte ska stödja med bistånd, tydligen är så pass demokratiska och respektfulla i fråga om mänskliga rättigheter att en majoritet av riksdagen anser att vi kan exportera vapen till dem.

Den som brinner för frågan om utveckling i fattiga länder borde även rikta blicken mot EU:s handelspolitik gentemot fattiga länder som lägger krokben för biståndets ansträngningar att utveckla afrikanskt näringsliv. Bistånd och handelspolitik är inte olika alternativ för att skapa utveckling, utan kompletterar varandra.
Riksdagen har sagt att man vill öka stödet till svenska organisationer för kunskapsförmedling och utvecklingsdebatt. Vi kan bara konstatera att den senaste tidens debatt visar behovet. Vi har direkta kopplingar till människor i fattiga länder och kan förmedla kunskap om hur bistånd når de fattigaste, vi kan berätta om deras situation – och att arbetet för att de ska få leva ett värdigt liv ger resultat.

Det svenska biståndet har byggts upp av engagerade människor, kyrkor, folkrörelser och en bred majoritet i vår riksdag. De som angriper biståndet i dag är en liten grupp som inte har ett förbättrat bistånd som främsta mål. De vill sopa banan för ett beslut om sänkt biståndsanslag.
Debatten borde handla om barnen i Moçambique som får undervisning, skuldslavarna i Indien som befrias från träldom eller de som riskerar livet i kampen för demokrati i Zimbabwe. Alla dessa är beroende av ett fortsatt och ökat bistånd. Tyvärr.

BO FORSBERG
Bo Forsberg är generalsekretare för den kristna biståndsorganisationen Diakonia. Centrala arbetsområden för Diakonia är demokratisering, mänskliga rättigheter, jämställdhet samt ekonomisk och social rättvisa.