Ebba Lindsö har skrivit en intressant och självutlämnande bok, "Livet, makten och konsten att vara sig själv", huvudsakligen om sin tid som vd på Svenskt Näringsliv. Som alla böcker i genren är den ett tillrättaläggande av historien som hon vill att den ska framställas. Men för att framtiden ska bli rätt måste historien bli det - därför behöver den kommenteras.
Jag var medarbetare på Svenskt Näringsliv, ofta i media under eurokampanj och analyser av omvärld och trender - och som författare och bloggare. När jag gick till Timbro blev det stora rubriker om att "Lindsö petar Munkhammar". I boken beskrivs anledningen som att jag var en "ideologisk krigare" som inte "kunde acceptera att inte vara en ideologisk megafon".
Ebba Lindsö bör ges rätt på flera punkter i boken: Svenskt Näringsliv är en stor och komplex organisation. Förändring skapar motstånd. Kvinnor granskas annorlunda i media. Men framför allt i insikten att hon inte borde ha tagit vd-jobbet. Hon är en person med flera kvaliteter, dock inte de som krävs för den rollen.
Svenskt Näringsliv är inte TT, där hon tidigare var vd. Organisationen företräder 55 000 företag, har ett 50-tal medlemsorganisationer och är den viktigaste kraften för fri företagsamhet och fri ekonomi. En framgångsrik chef måste ha insikt i hur
samhällsförändring uppnås, hur politik och debatt fungerar. Hon hade inte en aning om det.
Hade jag under stor prestige tackat ja till att vara hjärnkirurg skulle detta ha föranlett stor nervositet. Riskerna för patienten skulle vara betydande. Kanske skulle jag börja kräva otaliga repetitioner även av de enklaste momenten, bara tillåta positiva frågor från kolleger, tro på konspirationer, spärra in mig på rummet och per telefon skälla på rådgivare mitt i natten.
Skickliga ledare är trygga i sin roll och därmed öppna för synpunkter och låter kolleger växa, och Ebba Lindsö var motsatsen. Denna osäkerhet - som följd av olämpligheten - och de missgrepp den ledde till var orsaken till att hon fick sluta. En man hade fått sluta tidigare; det var naturligtvis svårare att göra sig av med organisationens första kvinnliga vd.
Men det allvarliga var vilken förändring hon, baserat på sin okunskap, ville genomdriva för organisationens strategi. Snabba resultat skulle uppnås genom samtal med regeringen, och under tiden skulle regeringen inte kritiseras. Sällan har socialdemokraterna så lätt kunnat tysta den starkaste rösten för fri företagsamhet.
Fokus skulle vara på det som ansågs politiskt möjligt. Hon hade ingen insikt i att de flesta stora förändringar i Sverige har kunnat genomföras för att näringslivet har opinionsbildat för att göra det omöjliga möjligt: avskaffade löntagarfonder, friskolor, privata dagis, inflationsmål, lägre marginalskatt, avreglerade marknader, EU-medlemskap, entreprenörer i vården, med mera.
Ideologi var fel, pragmatism var lösningen. Men varje reformförslag måste bygga på en sammanhållen idébas. Ingen kan kämpa för företagsamheten utan att tro på privat ägande, avtalsfrihet, fri konkurrens och vinstintresse. Och det är inte så att meningsmotståndarna plötsligt blir företagens vänner för att företagens företrädare slutar tro på sina idéer.
Politiska partier har att orientera sig i det idéklimat och i den opinion som råder och måste forma sin politik utifrån det. Just därför är det avgörande att andra, som Svenskt Näringsliv, står för idéproduktionen och de långsiktiga insatserna för att påverka detta klimat. Det är i hög grad på det viset västvärlden har fått ett kvartssekel av ökad ekonomisk frihet och kraftigt ökat välstånd.
Att vara företagens företrädare kräver påverkansarbete i en mångfald kanaler, baserat på grundläggande idéer om fri företagsamhet. Med Ebba Lindsös strategi hade Svenskt Näringsliv däremot blivit irrelevant. Då hade svensk politik kantrat rejält i en riktning till skada för såväl företagen som deras medarbetare.
JOHNNY MUNKHAMMAR
