Frågan om invandringens ekonomiska effekter är åter aktuell. I en artikel på DN Debatt skrev Gunnar Sandelin i går att "Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av 1990-talet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader på mellan 40 till närmare 300 miljarder kr per år." Läsaren kan få intrycket att det är möjligt att den årliga kostnaden är 300 miljarder kronor.
För det första: Det finns inget vetenskapligt stöd för kostnaden "300 miljarder om året".
De beräkningar som genomgått granskning av vetenskapssamhället pekar på att den årliga kostnaden ligger på cirka 1,5- 2 procent av bruttonationalprodukten (BNP) vilket motsvarar cirka 40 miljarder kronor. Kostnaden uppkommer som skillnaden mellan vad invandrarna tar i anspråk av den offentliga sektorns utgifter (bidrag och andra offentliga transfereringar samt offentliga tjänster som exempelvis skola, sjukvård och så vidare) och vad människor tillhörande gruppen invandrare bidrar med i form av skatter och socialförsäkringsavgifter.
Tar man i anspråk mer än vad man bidrar med så måste mellanskillnaden finansieras av den infödda befolkningen. Skulle det omvända gälla, det vill säga att invandrare bidrar med mer till den offentliga sektorn än vad man tar i anspråk, så tillfaller mellanskillnaden den infödda befolkningen som en intäkt.

Det är i huvudsak två omständigheter som bestämmer om invandring blir en kostnad eller intäkt för den infödda befolkningen: ålderssammansättningen i gruppen och gruppens sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden. Erfarenheten från alla invandringsländer är att invandrare är mer koncentrerade till yngre, vanligtvis förvärvsarbetande åldrar än den infödda befolkningen. Det gäller oberoende av om det är frågan om arbetskraftsinvandrare eller flyktinginvandrare.
När vi hade arbetskraftsinvandring under 1960-talet var, vid invandringstidpunkten, endast 1 procent av invandrarna över 65 år. Under 2000-talet när vi i huvudsak har haft en flykting- och anhöriginvandring är motsvarande andel 2- 3 procent. I hela Sveriges befolkning i dag är andelen över 65 år nästan 18 procent. I västvärldens länder omfördelar den offentliga sektorn vanligtvis resurser från personer i förvärvsarbetande åldrar till personer utanför dessa åldrar och främst till äldre personer. Det är i huvudsak förvärvsarbetande personer som bildar skatteunderlaget.
Invandrarnas gynnsamma ålderssammansättning borde i det perspektivet vara till ekonomisk fördel för befolkningen.
Vi vet också att under 1950-, 1960- och 1970-talen hade invandrarna ett bra arbetsmarknadsläge. Kombinationen av gynnsam ålderssammansättning och ett bra arbetsmarknadsläge var förklaringen till att invandrarna då bidrog, genom skatter och socialförsäkringsavgifter, mer till den offentliga sektorn än vad de tog i anspråk av offentliga utgifter. Mellanskillnaden blev en intäkt för de infödda.

Därefter har gruppens arbetsmarknadsläge kraftigt försämrats och nådde ett bottenläge vid mitten av 1990-talet.
Efter bottenläget har en förbättring skett, även om arbetslösheten bland invandrare fortfarande är väsentligt högre än bland infödda. Och en hög arbetslöshet - oavsett vilken grupp i populationen vi diskuterar - gör att gruppens bidrag till skatteunderlaget blir mindre samtidigt som de behöver mer av arbetslöshetsersättning, socialbidrag och andra offentliga insatser för att klara sin försörjning.

Hög arbetslöshet bland invandrare motbalanserar därför den positiva effekten från deras gynnsamma ålderssammansättning. Men invandrarna har fortfarande en mer gynnsam ålderssammansättning än infödda. Och frågan är trots allt i hög grad en fråga om i vilken utsträckning integrationspolitiken lyckas integrera invandrare på arbetsmarknaden. Svensk integrationspolitik behöver definitivt bli bättre.


Jan Ekberg
Professor i nationalekonomi
vid Växjö universitet