På reggae- och hiphopfestivalen i Uppsala i förra helgen greps påverkade ungdomar. I tisdags skrev Ove Rosengren, Riksförbundet Narkotikafritt samhälle, att knarkliberaler blundar för hobbyknarkarna.
Christian Gergils skriver att det inte är de som "hobbyknarkar" under en period av livet som är det egentliga problemet. Problemet är det tunga missbruket. Vi behöver en ny och mindre elitistisk syn på missbrukarna, skriver han i dag:
”Rekryteringstakten till tungt narkotikamissbruk har ökat mellan varje nationell kartläggning som har genomförts sedan 1967”. En central mening i Ted Goldbergs artikel om den svenska narkotikapolitiken (Expressen, 20/2). Goldberg påpekar också att tunga missbrukare är de som i hög grad far illa av arbetslöshet och hemlöshet, som begår brott, prostituerar sig, lever ovärdiga liv och ofta dör i förtid.
Enkelt uttryckt: Det är egentligen inte de som ”hobbyknarkar” och experimenterar med droger under en period av sitt liv som är problemet. Och det finns inte heller något samband mellan andelen som testar och andelen som blir tunga missbrukare. I stället är det tvärtom: Ju mer vi stigmatiserar ”knarkaren” och ju mer samhället stöter ut och kriminaliserar brukaren/missbrukaren, desto svårare blir situationen för dem som verkligen råkar illa ut. Och desto svårare blir det att hjälpa och nå fram till just dem.
Det här strider ju mot den etablerade svenska sanningen, men förklaringen är att denna alternativa verklighetsbeskrivning har varit tystad i den offentliga debatten. Jag vet, för jag försökte diskutera detta som nyliberal redan i början av 90-talet. Resultatet blev att jag blev mer eller mindre ovälkommen inte bara i drogdebatten utan i det offentliga samtalet över huvud taget.
Någon gång 1993 eller 1994 var jag inbjuden till Aktuelltstudion för att i direktsändning debattera med dåvarande socialministern och folkpartiledaren Bengt Westerberg. Men Westerberg tyckte inte det var en bra idé, så jag
avbokades och han fick sitta ensam
och lägga ut texten om det förträffliga i regeringens och folkpartiets narkotikapolitik. Det var sann stats-tv av DDR-typ.
Så där var det många gånger. Jag blev intervjuad av en reporter på Ekot, en lång intervju som jag åkte särskilt till Radiohuset för. Den stoppades av redaktionsledningen och sändes aldrig.
Men det var inte bara jag som råkade illa ut. När Mattias Bengtsson på Svenska Dagbladets ledarsida skrev en artikel om den internationella
debatten för en liberalare drogpolitik, blev han uppringd och utskälld av statsministern som på den tiden hette Carl Bildt.
Senare framkom att två av statsministerns talskrivare var ”drogliberaler”.
Min gamle vapendragare i Fria moderata studentförbundet, finansminister Anders Borg, gjorde offentlig avbön och fick behålla jobbet. Göran Thorstensson, tidigare studentförbundsordförande och framstående intellektuell nyliberal, stod fast vid sin övertygelse. Och fick sparken.
Så tystades åsikter i Sverige på 90-talet. Nu är det tack och lov ett nytt sekel, en ny tid. Själv har jag fått gå bakvägen för att försöka rädda människor från den inhumana och dödande svenska drogpolitiken.
Jag har suttit i Svenska Brukarföreningens styrelse (heroinberoende som arbetar för att fler ska få hjälp med metadon och subutex) och hjälpt dem att formulera sina krav. Jag har nu startat ett arbets- och brukarkooperativ för personer med allvarliga psykiska problem och/eller missbruk, som vill återfå ett värdigt liv. Det fungerar fantastiskt bra. Enda motståndet är fördomar och okunskap, inte minst inom socialtjänsten.
Det finns en ohelig allians mellan vissa nyliberaler, den kristna högern och gammelvänstern. Det är en elitistisk och föraktfull syn på just ”knarkare”, ”horor” och kriminella som anses ha sig själva att skylla.
Här går det en röd tråd från makarna Myrdal till Nils Bejerot och dagens misslyckade socialpolitik. Alec Carlberg påpekar detta i den antologi som Vägval Vänster givit ut, med kritik mot just denna urspårade tradition inom den
socialistiska vänstern. Samma förakt finns tyvärr inom delar av den nyliberala rörelsen.
Det är synd, för den liberala människosynen, tilliten till den enskildes kraft och vilja, är nyckeln till en ny och framgångsrik socialpolitik. Men då måste man börja se sambandet mellan psykisk ohälsa, missbruk och bristen på verkliga och meningsfulla uppgifter för människor som hamnat i utanförskap.
Man måste också förstå att det egna boendets ensamhet och totalansvar inte är bra för alla. Personer med allvarliga psykiska svårigheter och med tungt missbruk kan, vill och behöver göra något meningsfullt. Det är rent av nödvändigt, efter en akut behandlingsfas, för ett långsiktigt tillfrisknande.
Arbetarrörelsens ideal med kollektiva och kooperativa lösningar är därför svaret på mycket av missbruk, psykisk sjukdom och misär i vårt svenska samhälle. Det gamla moraliserande överhetstänkandet i socialpolitiken är däremot dödsdömt. I alla fall om humanismen och medmänskligheten skall få styra.
Statsminister Fredrik Reinfeldt, socialminister Göran Hägglund och folkhälsominister Maria Larsson! Lyssna på vänsterdebattörer som Ted Goldberg, Alec Carlberg och Björn Fries. De vet vad de talar om och deras människosyn är mycket liberalare än den socialpolitiska och drogpolitiska verklighet som ni sitter och administrerar.
CHRISTIAN GERGILS
Gergils är grundare till Hästkraft arbets- och brukarkollektiv och var på 90-talet en av de ledande svenska nyliberalerna. 2004 vann han dokusåpan ”Farmen skärgården” i TV4.