I dag öppnar riksdagen. För första gången i Sveriges historia vandrar representanter från ett högerextremistiskt parti in till sina mandatplatser. Utanför planeras demonstration mot Sverigedemokraterna, inte helt olik de många manifestationer som har genomförts sedan valresultatet blev klart. Det är viktigt och hedrande att många tar avstånd från partiet och deras främlingsfientliga agenda. Men protesterna mot Sverigedemokraterna är också talande för den så kallade slacktivism som präglat allt mer av det politiska engagemanget de senaste åren.
Slacktivism används nedsättande om den sortens enkla ställningstaganden som bland annat sker på Facebook. Sällan har dess enkelhet, men också dumhet, varit så tydlig som nu när alla ska visa hur långt ifrån Sverigedemokraterna de står.
Med några enkla musklick kan man visa att man är en god människa, genom att lägga till en Vi gillar olika-symbol på sin profilbild, gå med i gruppen Sverigedemokraterna ut ur riksdagen eller uppmana SD-väljare att lämna ens vänlista.

Det är oerhört enkelt att ta avstånd från Sverigedemokraterna i en text eller några Facebookklick - för att sedan stänga ner datorn och återgå till att planera renoveringen av bostadsrätten i sitt innerstadsområde eller äta en spännande maträtt tillsammans med etniskt svenska medelklassvänner.
Dessvärre är det just den formen av postpolitiska tillstånd som lett oss till den situation som gett Sverigedemokraterna 20 riksdagsmandat.
När politik för många alltmer har blivit en accessoar försvinner de reella politiska dimensionerna. Ställningstaganden mot Sverigedemokraterna blir en del av en konsensusbetonad grupptillhörighet, där man tydligt visar vad man är emot.
Vi tycker massor, hela tiden - men vi gör väldigt lite.
Snarare än att förändra en samhällsutveckling som ger utrymme för partier som SD, blir det ett led i avpolitiseringen av en allt mer individualiserad tidsanda.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe skriver i boken Om det politiska (2005) om ett postpolitiskt tillstånd där minskade olikheter mellan partier skapar grogrund för högerextremistiska missnöjespartier. I årets riksdagsval var skillnaderna mellan alliansen och de rödgrönas politik mindre än någonsin. De ideologiska frågorna fick stå tillbaka till förmån för en plånbokspolitik där det framförallt handlade om vem som kunde erbjuda mest till den enskilda väljaren. När ideologin försvinner ur politiken, samtidigt som människor upplever att de inte är en del av den verklighet som politikerna försöker beskriva, skapas grogrund för högerextremismens behov av syndabockar.
Samma konsensusbetonade enkelhet präglar nu eftervalsdebatten. Fjärran förorter och socialkontor sitter den etniskt svenska medelklassen och konstaterar självgott att de inte vill ha något samröre med Sverigedemokraternas väljare. Så har man inte bara bekräftat Sverigedemokraternas underdogställning, utan också skapat en vi och dom-känsla.
Troligen kommer detta bara stärka SD och deras väljare.
Vad som istället behövs är ett verkligt politiskt engagemang. Ta tillbaka politiken från politikerna. Visa mångfaldskramandet i praktiken, låt glöden nå längre än ett par klick på Facebook eller en demonstration utanför riksdagen. Det finns en mängd politiska organisationer att engagera sig i. Det finns många områden bortom innerstaden som förtjänar uppmärksamhet. Det finns ökande klyftor och politiska dimensioner i människors utsatthet. Låt politiken genomsyra livet - inte som accessoar, utan som en nödvändighet.
Det finns ett mycket bättre ord än mångfald: solidaritet.
Låt kommande mandatperiod vara tiden då det ordet återigen får mening.



ELIN GRELSSON