Tobleronepolitik, stupstock och jobbstopp. Valrörelsen ger upphov till nya begrepp varje vecka och lika snabbt fångar den mediala bevakningen upp orden. Innan 17 april i år hade knappast någon hört talas om jobbstopp-begreppet. Efter att Anders Borg kritiserat det rödgröna regeringsalternativets jobbpolitik och dessa svarat med samma ord är det nu etablerat i valkampanjerna.

På samma sätt tenderar ideologiska begrepp som frihet och rättvisa att kastas mellan blocken.
Det är, i denna valrörelse, snarare de rödgröna som talar om frihet och Alliansen som kontrar med rättvisa. Traditionellt sett har det varit tvärtom.

Vad betyder det att valrörelsen alltmer blir inriktad på semantik och retoriska processer? För det första är det ett utslag av att samtliga partier närmar sig mitten. Utbytet av ideologiska värdebegrepp visar på den förvirring som uppstår när alla partier rör sig i en grumlig mittenrörelse. Istället för att lägga in tyngd i orden blir de tomma slagträn i en debatt som försöker påvisa större skillnader mellan blocken än vad där verkligen är.
På samma sätt ger upphovet till ständiga nya modeord och nyordsbildningar en illusion av konflikter. Politiken blir mer ett retoriskt skådespel än substans. Valrörelsen är ett reklamifierat och påkostat jippo för talskrivare och ledande politiker. En semantisk maktkamp, snarare än en reell konflikt mellan flera tydliga alternativ. Valet 2010 har lika lite verkligt innehåll som en dokusåpaintrig.



Elin Grelsson är frilansskribent, språkvetare och föreläsare.