När Ecuadors president Rafael Correa meddelat att han beviljat Julian Assange asyl dröjde det inte länge förrän saken var politiserad in absurdum på hemma­plan: det verkliga skälet, deklarerade en av Correas utmanare i det kommande valet, var att regimen behövde ex-hackern Assange till Ecuador för att - manipulera det elektroniska rösträkningssystemet i 2013 års presidentval.

Det var förstås lika fånigt som den globala konspirationsvänsterns tro att svenskt rättsväsende styrs från Vita huset, men det är riktigt att Ecuadors beslut - för att bli begripligt - måste läsas politiskt snarare än juridiskt. Om än på en helt annan nivå. Att Rafael Correa skulle ha agerat uteslutande för att skydda Assanges "mänskliga rättigheter" är nonsens och den uppbackning Ecuador fått från länderna i det i dag nästan helt röda Latinamerika kan bara förstås utifrån vad som hänt på kontinenten det senaste decenniet. Och Wikileaks roll i det.

Samtidigt som Assange framförde sitt balkongtal och ett efter ett tackade de latinamerikanska länderna för stöd kom det amerikanska magasinet The Nation ut med ett helt temanummer om "Wikileaks and Latin America". I ingen annan del av världen har de avslöjanden som genererats av världshistoriens största dokumentläcka spelat en så kontinentalt och geopolitiskt betydelsefull roll som i Latinamerika. Det årtionde som lejonparten av den hemligstämplade kommunikationen härstammar från - 2000 till 2010 - är också det decennium då södra Amerika blev socialismens enda regionala fäste i världen och då det så kallade kriget mot narkotikan blev USA:s nya vapen för att bekämpa vad som började se ut som en revolutionär brand: efter att Hugo Chávez kommit till makten i Venezuela och förnyat kubanernas självförtroende följde mer eller mindre radikalt socialistiska maktövertaganden i Argentina, Brasilien, Bolivia, en rad centralamerikanska stater och inte minst det nu aktuella Ecuador.

Av alla politiska ambitioner som sedan dess möblerat om kontinenten - en del populistiska, en del progressiva - har en överskuggat alla andra, åtminstone utåt sett: nationell och regional suveränitet. En kontinental frigörelse från USA. En historisk en gång för alla-eliminering av södra Amerika som Vita husets "bakgård". Och ju svårare det har varit i praktiken - de flesta länder är fortfarande intill desperation ekonomiskt beroende av USA - desto viktigare har det blivit i retoriken: varje chans att visa upp en regional enighet som visar att USA inte längre har något som helst politiskt inflytande över regionen vägs på guldvåg. Och utnyttjas. I den meningen var fallet Assange öppet mål.

Men därtill kommer en mycket allvarligare aspekt av historien. Med Julian Assangs dalande stjärna och Wikileaks allmänna förfall har publiceringarna blivit färre, men under den tid det begav sig genererade filerna tusentals rubriker mellan Mexiko och Eldslandet och bekräftade på många håll just det som den av antiamerikanism byggda vänstern i Latinamerika länge, men utan större trovärdighet, hävdat: att USA än i dag spionerar, destabiliserar och agerar militärt för att påverka politiska utgångar i regionen på ett sätt som minner om kalla kriget, även om dåtidens stöd till direkta militärkupper är ett minne blott. Kriget mot narkotikan, drivet av USA med regionens få högerregeringar som marionetter, har på flera håll visat sig vara en täckmantel för annan, mer politiserad, verksamhet; vanligen försök att underminera de socialistiska presidenterna i Bolivia, Venezuela och just Ecuador.

Man kan me d rätta tycka illa om de auktoritära dragen i flera av dagens Latinamerikanska vänsternationer - paradoxalt nog har några av dem, ofta korrekt, kritiserats för att strypa den pressfrihet Assange säger sig brinna för - men den aktuella kärlekshistorien mellan Correa, Wikileaks och flera av kontinentens övriga ledare kan inte förstås med mindre än att ovanstående förs in i bilden.

Magnus Linton

Magnus Linton är författare och journalist.