När man går ut i krig bör man lämpligen ha såväl kallt huvud som goda skäl. Men det krig som de svenska myndigheterna nu bedriver mot droger anförs av ideologiskt omtöcknade fundamentalister, ohjälpligt vilse i den flummiga retorikens dimbankar. Och det är naturligtvis också ett spektakulärt misslyckande.
Det rättsmaskineri som vi alla vill ska vara framgångsrikt i sin kamp mot brottsligheten, ägnar sig i stället åt att producera ständigt nya brottslingar och att förvandla skitsaker till förbrytelser som man sedan angriper med frenesi. Vilket givetvis får konsekvenser.
Det säger sig självt att resurserna inte är ändlösa, vilket innebär att allt detta bekämpande av den brottslighet man själv precis har tillverkat stjäl just resurser från det reella brottsbekämpandet. I stället för att jaga mördare och våldtäktsmän prioriterar man jakt på hjärnspöken. Ja, och så ödelägger man ju förstås vanligt folks liv också.

I går kunde man på åklagarmyndigheten i Stockholm korka upp champagne eller vad det nu är man korkar upp när det är dags att fira en riktigt ekande tom och i sin förlängning samhällsfarlig seger. En nöjesjournalist som i pressen kallas ”Tv-profilen”, och som tidigare i år dömts till dagsböter för ringa narkotikabrott av tingsrätten, fick sitt straff skärpt till en månads fängelse av Svea hovrätt. Brottet bedöms inte längre som ringa utan av normalgrad.

Prövningen gjordes på direkt begäran av högsta domstolen. Skälet var att etablera en ny praxis för vad som är ringa och vad som är ”normalt”. Och resultatet av denna dom och denna sänkning av innehavsgränsen är att vi med ett pennstreck just har producerat en stor grupp nya brottslingar av ”normal” sort och följaktligen också en stor grupp nya grova brottslingar.
Alla dessa nya brottslingar – jämförelsevis obetydliga och för nationen tämligen ofarliga helgbrukare av partydroger – kan polis och åklagare nu ägna sig åt med stor energi. Många tillslag av den sorten kommer att se bra ut i statistiken. Det kommer att se ut som om många brott faktiskt blir uppklarade. De lagstiftande politikerna kommer att bli glada.
Men grejen är ju att det handlar om exakt de brott man själv just har skapat. Mördarnas och våldtäktsmännens framfart fortsätter, även om den ser mindre oroande ut i en slarvigt läst statistik.

Vad är då en månads fängelse? Tja, det är den påföljd som nyligen utdömdes till en 26-årig man i Växjö för tre fall av misshandel. Det är den påföljd som nyligen utdömdes till en 36-årig man i Malmberget för grovt rattfylleri (2,45 promille) och olovlig körning. Det är den påföljd som nyligen utdömdes till en 26-årig man i Karlskrona för att han hotade en busschaufför till livet. Och det är alltså vad ”TV-profilen” fick för att han under ett krogbesök, på sin person, bar en påse med 0,73 (noll komma sjuttiotre) gram kokain.
Detta är det enda påtagliga resultatet av kriget mot drogerna: uppenbart groteska fängelsedomar för obetydliga eller obefintliga företeelser.

Potentiellt farliga men icke desto mindre efterfrågade droger är ju inget nytt. I praktiskt taget alla samhällen genom historien har man hanterat problemet genom kontroll och reglering, ofta med hjälp av olika slags riter. Vad vi har gjort är att avhända oss all kontroll över drogerna – ingen kan ju till exempel bedriva seriös forskning om hur de verkar – till rätt obehagliga brottssyndikat som bara ser till profiten och som tack vare kriminaliseringen gör strålande affärer.
Det grundläggande problemet är vår alltmer neurotiska inställning till välbefinnandet. Enligt rådande moralföreställningar ska ett eventuellt välbefinnande vara välförtjänt och uppnås på ”naturlig” väg.

Människor som mår dåligt får, efter en sträng prövning, ta till kemisk hjälp för att må litet bättre. Det kallas sjukvård. Människor som inte anses må tillräckligt dåligt men som ändå vill må litet bättre, de begår däremot en mycket allvarlig förbrytelse om de tar till kemisk hjälp. Det kallas narkotikabrott.

Vi inbillar oss att alla gränsdragningsproblem i det här sammanhanget löses av sunda förnuftet, att det friska helt enkelt är det normala, och vice versa. Men som minsta skolbarn vet, växlar definitionerna av hälsa och sjukdom över tid. Och det känns inte alldeles tryggt att luta sig mot blajiga idéer om det normala i en tid där vi i alltmer alarmerande omfattning behöver kemisk hjälp för att kunna sova, vakna, äta, smälta maten, gå på toaletten och bedriva ett ”normalt” sexliv.
Och om det är beroendeframkallandet som är haken, måste vi omedelbart klassa fingernaglar, ostbågar, internet, tv-serien Boston Legal, schack, te och oräkneliga andra företeelser som narkotika och bedriva anfallskrig mot dem.

Det vore naturligtvis löjligt att låtsas att den här frågan är enkel, men faktum kvarstår: svenska myndigheters huvudlösa krig mot droger får George W Bushs äventyr i Irak att framstå som en välplanerad ökenhajk.
Vi måste få i gång en fredsprocess, och vi kan inte fortsätta låtsas att partyknarkande på Stureplan är ett allvarligt samhällsproblem.

Jan Söderqvist
Jan Söderqvist är författare, skribent och tonårsförälder. Hans bok Nätokraterna, skriven tillsammans med Alexander Bard, utges på franska i januari av Editions Léo Scheer. Jan Söderqvist är svårt beroende av dvd-boxar.