Sluta bygga så handikappvänligt, skrev Magnus Andersson, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, i Expressen i tisdags. Hans tes är nämligen att det är kraven på handikappanpassning som gör dagens studentbostäder så dyra. Lösningen? Rullstolsburna människor ska bara kunna komma in i 25 procent av nybyggda lägenheter.
Jag bor själv på Södermalm i Stockholm och njuter av att leva i en stadsdel med så stort nöjesutbud. Jag går på konserter på Debaser Slussen, dansar på Strand och handlar kläder i Skrapan.
Nackdelen är att långtifrån alla ställen är tillgängliga för mig, merparten av Söders alla vackra hus kan jag bara beundra från utsidan. På slutet av 1800- talet och början av 1900-talet hade man helt enkelt en annan syn på såväl byggande som funktionshindrade, även byggnader med hiss har exempelvis ofta en utestängande halvtrappa i entrén.
Det finns därför många kompisar som jag aldrig kunnat komma hem till. Andra kan jag visserligen besöka, men jag undviker det av rädsla för att jag skulle behöva gå på toaletten. Vi får träffas på stan i stället, på de få kaféer som inte välkomnar sina gäster med ett trappsteg.
Drömmen vore naturligtvis att alla dessa gamla hus varsamt skulle anpassas för oss funktionshindrade. Tyvärr är det nog en utopi - det skulle vara både för dyrt och för krångligt. Däremot är det enkelt att undvika att göra om tidigare generationers misstag när vi bygger nytt.
Därför kryper det i mig när jag tar del av Magnus Anderssons till synes generösa resonemang (vi ska få en separat bostadskö, tack!). Tanken om lägre krav på handikappanpassning kan säkert också framstå som god. För varför ska bostäder där ingen handikappad bor utrustas med stora toaletter?
Jag håller med om att det är ett problem att studentbostäder har höga hyror. Men det går inte att jämföra tillgänglighet med helkaklade badrum, handdukstorkar och golvvärme. Tillgänglighet handlar om demokrati och att göra klyschan "alla är lika värda" till verklighet, vilket borde vara självklart för politiker som Magnus Andersson. Men hans resonemang innebär tvärtom att han vill förneka funktionshindrade tillträde till delar av studentlivet som är naturliga för alla andra.
Göra grupparbeten hemma hos kompisar efter föreläsningen eller gå på privata fester? "Tyvärr, det är för dyrt för ett av världens rikaste länder. Håll dig hemma, i din del av bostads- beståndet." Det är en ganska taskig människosyn.
Det är också tråkigt att Magnus Andersson ser handikappanpassning som ett problem, när det egentligen är någonting som gagnar alla. En majoritet av svenskarna drar under en period i livet en barnvagn. Och 50 år senare kommer många av er också att gå med rullator. Då lovar jag att ni kommer att se låga trösklar och breda hissar som en välsignelse.
Men Magnus Andersson verkar leva tryggt i förvissning om att han alltid kommer att kunna ta trapporna upp till sina vänner i ett par raska kliv.
Dessvärre är ingen människa skyddad mot funktionshinder. Att hamna i rullstol kan gå fort. En bilist som missar ett rödljus - en sten på cykelbanan - ett provsvar hos doktorn.
Skulle det drabba Magnus Andersson är jag inte lika säker på att han kommer att tycka att det är för dyrt att låta honom gå på toaletten hos sina kompisar.
EMELIE FELDERMAN,
29, driver bloggen ”En Soderbona pa fyra hjul” – soderbona.se. Nar hon inte bloggar gillar hon att lasa och lyssna pa musik. Hon bor i ett hus fran 2003.
