I kväll sjunger Lotta Schelin, Caroline Seger och resten av landslaget nationalsången. På andra sidan matchen mot Japan hägrar VM-finalen. Parallellt med att Sverige gjort succé i VM har landets främsta talanger i femtonårsåldern samlats i Halmstad, där Svenska Fotboll­förbundets i slutet av juni genomförde årets Elitläger för flickor.
För den som följt båda evenemangen blir en sak snabbt tydlig: Det verkar mest vara blonda och blåögda tjejer på plan.

Därmed sätts tankarna i gång. Vilka når eliten inom damfotbollen? Varför ­ lyckas inte damlandslaget utveckla talanger med utländsk bakgrund lika framgångsrikt som herrarna?
Som ledare för flickfotbollspelare i Malmö ser jag, Jesper, de nya spelarna varje vecka. De är i de flesta fall födda i Sverige, men många av dem har föräldrar från andra länder. I vår senaste match, mot Vellinge, fanns på plan en anknytning till Serbien, Makedonien, Brasilien, Kosovo, Australien, Bosnien, Ryssland och USA.
Det är en mångfald som berikar fotbollen, och i framtiden kanske någon av talangerna jag tränat spelar även i landslaget.
Men i dag känns det avståndet långt.
För ett år sedan genomförde jag tillsammans med Lars Lagergren, liksom jag forskare på Malmö högskola, en undersökning av den etniska mångfalden inom sex olika svenska idrotter på elitnivå.

För damfotbollen är det dyster läsning.
1999 fanns inte en enda flicka med utländsk bakgrund med i juniorlandslaget i fotboll. Andelen ökar till drygt fyra procent för landslagets matcher 2005-2009. När vi ställer det mot andelen unga med utländsk bakgrund totalt inom svensk idrott, 15,8 procent, ser vi att juniorflickfotbollen ligger efter. På seniorsidan är siffrorna liknande. Det är i stort sett bara seniorlandslaget 2009 som visar en något ökad andel, 6,7 procent spelare med utländsk bakgrund.
Varför är det så?
Damerna har ingen Zlatan, heter det från förbundshåll, en förebild saknas. Och samma kriterier måste förstås gälla för Kosovare Asllani - som petades ur damlandslaget en månad före VM - som för Zlatan Ibrahimovic. En förebild blir man när man är en tillräckligt bra fotbollsspelare. Det senare är också vad som ska avgöra om Kosovare Asllani ska spela i landslaget, inget annat.
Men efter intervjuer med anställda på Svenska Fotbollförbundet kunde Lars Lagergren och jag i vår studie konstatera att analysen inte sträcker sig mycket djupare än så. Inga medvetna satsningar görs heller från förbundssidan för att förändra bilden. Förhoppningen tycks vara att integrationen ska lösa sig av sig själv.
Därför vill jag uppmärksamma följande.
Det finns en stor okunskap om varför flickor börjar spela fotboll. Forskning visar att idrottande unga i första hand påverkas av vänner, snarare än av föräldrar vilket tycks vara den rådande uppfattningen. Självklart kan det finnas kulturella mönster hos invandrade föräldrar, som i sin tur kan styra i hur stor utsträckning deras döttrar söker sig till fotbollen. Men kulturellt präglat agerande förekommer även hos infödd förbundspersonal och lagledare­ - och det är de som bestämmer vilka villkor och normer som gäller när en flicka väl tagit steget in på fotbollsplanen.

Inser man det inser man också att integrationen inom idrotten snabbast kan påverkas från insidan.
Svenska Basketbollförbundet är ett bra exempel. De satsar lika mycket resurser på flickor och kvinnor som på pojkar och män, och anstränger sig dessutom för att rekrytera kvinnliga ledare. Resultat? I vår undersökning har basketen störst etnisk mångfald för båda könen.
Att utveckla svensk flick- och damfotboll är att använda alla potentiella talanger, oavsett etniskt ursprung. Med stöd i forskningen menar jag därför att ansvaret för förändring inom damfotbollen nu ligger hos tränare, ledare och andra företrädare för föreningar - och hos Svenska Fotbollförbundet.
Det handlar om att ta reda på varför flickor spelar fotboll och varför de älskar att göra det.
Borde vara värt mer än en klackspark?

JESPER FUNDBERG
Jesper Fundberg är etnolog och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Dessutom är han juniorlagledarei LdB FC Malmö.