I debatten om skolan anklagar Socialdemokraterna regeringen för utrikesföddas sämre prestationer, särskilt för de elever som kommit hit efter skolstart. Det sämre resultatet är enligt (S) resultat av socioekonomisk status, ojämlikhet och föräldrarnas utbildningstradition. Som åtgärd föreslår de mer resurser och större utjämning. Men (S) vill inte inse att de skolor som bäst lyckas kompensera för elevernas socioekonomiska status arbetar på ett mycket annorlunda sätt.
Mossbourne Academy ligger i ett av Londons fattigaste utanförskapsområden, där förra årets kravaller utspelade sig. 40 procent av skolans elever lever på föräldrarnas socialbidrag, 40 procent får gratis skollunch och 80 procent tillhör etniska minoriteter. Enligt Socialdemokraternas logik borde dessa barn prestera uruselt. Men skolans resultat är fantastiskt: 90 procent av eleverna blir antagna till universitet, några lyckas komma in på ”Oxbridge”. Hur då?
Rektorn som jag pratade med vid ett besök på skolan är tydlig: ”utmärkta lärare, disciplin och struktur”. Det han säger är påtagligt när vi gör en rundtur. Trots att alla dörrar står öppna till klassrummen så är det endast lågmälda lärarröster som hörs i en skola med 800 elever. Koncentration, disciplin, lärande och ansträngning är konkreta resultat. Lärarna är bättre betalda än på Londons dyraste skolor. När det ringer in ställer sig en lärare på varje halvvåning, eleverna går nerför trappan till vänster, uppför till höger.
-Varför skulle just dessa metoder hjälpa, frågar jag rektorn.
- För att dessa barn aldrig har lärt sig disciplin, aldrig haft någon struktur och aldrig tagits om hand av de mest kompetenta lärarna. Deras föräldrar kan inte hjälpa dem. De kommer från svåra omständigheter: dysfunktionella familjer, frånvarande fäder, knark, alkohol, kriminalitet. De har sällan suttit i ett tyst rum flera timmar i sträck. Vår skola ger dem allt det som de aldrig haft. För de får inte misslyckas. Faller någon av dina medelklasskompisar kommer föräldrarna att hjälpa, ringa vänner, fixa jobb. Faller dessa barn så kommer ingen att vända sig om.
Problemet är att alla dessa framgångsfaktorer som rektorn identifierar framkallar panik i Socialdemokraternas skola. Att ställa krav på både lärare och elever, att ha en struktur och att kräva uppoffring är skrämmande: ”barnen kan skadas i en sådan totalitär skola”. När jag berättar om svenska farhågor så svarar rektorn trött:
-Ja, ja, så ni pumpar in mer resurser. Hjälper det? Era förortsskolor i Sverige har mycket mer resurser per elev än min skola. Ändå presterar era elever mycket sämre. Mina barn går vidare till Cambridge och Oxford. Till dessa ”totalitära” miljöer.
Mossbourne Academy visar att man kan lyckas även i svåra omständigheter. Om man kan överkomma sina 70-tals-skygglappar som säger att ”regler och respekt är farligt, lek och kreativitet parat med extra resurser är lika med lösning”. Man skulle nästan kunna tro att Socialdemokraterna är mer upptagna av att framstå som snälla än av att verkligen hjälpa dessa barn.
Tystnad i klassrummen, krav på lärande, icke förhandlingsbar respekt för lärare provocerar i den svenska skoldebatten. Många ryggar tillbaka inför tanken på att skriva in sina barn i sådana skolor. Men förortsbarn är också våra barn. De har ingen annan än oss. Om de vill gå i dessa skolor (Mossbourne har flera ansökningar per plats), om deras föräldrar ser det som barnens chans i livet, om samhället gläds åt dessa fantastiska resultat, vem kan säga emot? I Storbritannien krävdes det att Tony Blair presenterade sitt partis skolprogram på denna skola för att den brittiska kritiken skulle minska. Vad krävs för att Socialdemokraterna i Sverige ska acceptera sådana skolor?
Socialdemokraternas skolanalys resulterar i att tanken att barn från Rinkeby, Seved och Bergsjön kan studera på Oxford eller Cambridge nästan betraktas som ett skämt. På Mossbourne Academy är det en verklighet. Borde det inte vara möjligt i Sverige också?
Jasenko Selimovic, aktiv i Folkpartiet
