Almedalen är inne på sitt 42:a år. På det första Almedalsmötet höll Olof Palme ett politiskt tal till åhörarna, stående på ett lastbilsflak och resten är historia som det brukar heta. Numera är Almedalsveckan ett stort arrangemang med många intressenter inblandade. Gotlänningarna bjuder generöst på allt det vackra och goda ön har att erbjuda och har varje år, med stort tålamod, varit de bästa värdarna för vår politiska elit och den svans som följer med dem.

Kvalet i Almedalen

Journalister, PR-byråer, tankesmedjor, intresseorganisationer, fackföreningar, reklambyråer, skvallerpressen, public service och många andra fler slåss om seminarieplatser och logi i ett allt mer svällande evenemang. För PR- och kommunikationsbyråerna är Almedalen ett gyllene tillfälle att träffa kunder och knyta kontakter då "alla" är på plats och möjligheten till synergier är utmärkta.
Rosévinet flödar, stämningen är lättsam och trevlig.
Journalister och opinionsbildare är högvilt och många möjligheter ges, till de mest profilerade, att träffa representanter från den politiska makten. Mitt i allt detta brus av glada, välregisserade, festliga och allt mer exklusiva event undrar jag var kärnan i politiken tog vägen. Almedalens politiska betydelse avtar allt mer till förmån för lobbyister och PR-byråer.

Risken är stor att veckan endast får ett symboliskt värde utan större politisk betydelse. De starka banden och ömsesidiga beroendet mellan medierna, PR-byråerna och våra politiker är ett symptom i tiden. Som alla andra yrkeskårer finns det mer eller mindre serösa PR-byråer och arbetsmetoderna är lika många som antalet byråer. Några av aktörer underlättar och tydliggör kommunikationen mellan politikerna och allmänheten. Gott så.
Opinionsundersökningar avlöser varandra i en allt högre fart och våra politiker dras numera med ett koppel av spindoktorer, medierådgivare och journalister som skapat sig en nisch i att kartlägga varje steg våra politiker tar.
Pressen på politiker ökar. Statsministerns schlagerfavoriter, Sahlins handväska, partiledarnas Spotifylistor och många andra, för politiken, icke-ämnen breder allt mer ut sig i våra nyhetsmedier. Politik ska inte vara högtravande och elitistiskt men man kan fråga sig vem som vinner på att det ideologiska arbetet allt mer reduceras till kortsiktiga utspel, på bekostnad av debatter och samtal om hur vårt land ska styras.

Missnöjet och det minskade förtroende för den politiska och mediala eliten märks i kommentarfälten, bloggarna och framförallt i Sverigedemokraternas framgångar. Ingen politiker kan ha undgått det allt växande politikerföraktet och missnöje som göder extrema partier som Lars Ohlys Vänsterpartiet och Jimmie Åkessons SD. Politik är en stor portion pragmatik där en effektiv mediestrategi är en viktig för maktövertagande. Det finns gott om kompetens som kan förse våra politiker med analyser och upplägg.
Vem ska göra det långsiktiga och ideologiska jobbet att forma en vision för Sverige?
Det ansvar och förtroende som det svenska folket har gett politikerna. I tider av ekonomisk kris, hög arbetslöshet, splittring i landet är politikernas munhuggande, handväskor eller val av schlagersånger föga förtroende- eller hoppingivande. Den frustration som växer i landet behöver en ny berättelse om ett framtida Sverige och hur det ska uppnås.

När Ohly och Åkesson erbjuder tydliga men direkt odemokratiska lösningar på alla de utmaningar som väntar oss måste de andra etablerade partierna lägga tid och fokus på att forma och presentera ett lika tydligt men demokratiskt bärande vision. En politik som är ansvarsfull och håller bortom nästa opinionsundersökning.
Vi behöver politiker med stor integritet och som tror på politikens kraft och makt. Anders Borg är ett bra exempel på seriös politiker som aldrig förlorar siktet på det uppdrag han har fått av svenska folket.
Om några månader är det val och det är knappt med tid. Partiledarnas tal i Almedalen kommer att kommenteras och analyseras. Själv befinner jag mig i USA. Det land som mitt i en djup ekonomisk kris samlade och bestämde sig för att kavla upp ärmarna och rösta på en man med en vision om att "Yes We Can!".
Sverige är inte USA och inga konferenser om social medier i hela världen kan skapa en svensk Obama. Läget är kritisk i den fria och demokratiska delen av världen. Vad vi akut behöver är en politik som kan ena landet och som ansvarsfullt tar Sverige till en ledande position i världen. Där vårt land hör hemma.

Dilsa Demirbag-Sten