Tänk om det gick att titta in i överste Muammar Khadaffis huvud. Skulle man då kunna se att några skruvar sitter lösa, att de grå hjärnceller som ska uttrycka empati och medmänsklighet är stendöda, att de delar av hjärnan som formar en persons självbild och ego är sjukligt förstorade?
Nu när Khadaffis högkvarter och bostäder har intagits av rebellerna får vi ändå en tydlig uppfattning om insidan av huvud på "Mellanösterns galne hund" (Ronald Reagan 1986). Det räcker med att titta på klanen Khadaffis konst och heminredning för att förstå att hela familjen är felmöblerad. Något annat var inte att vänta sig.
När Saddam Husseins viktigaste palats hade intagits skrev P.J. O'Rourke: "Om det behövs en anledning att invadera Irak skulle det räcka med den kriminella heminredningen". Exakt samma sak kan säga om klanen Khadaffis kitschiga konst och osmakliga möbler. Billigare smörja har inte skådats sedan rondellhundarnas dagar. Ta bara den guldpläterade soffan skulpterad med dottern Aisha Khadaffis porträtt. Eller muralmålningen med en av världens dyraste supersportbilar, en gul Lamborghini Murciélago (föregångaren hette passande nog Diablo). Detta är på en och samma gång pojkrummets egen estetik och den vuxne mannens penisförlängning uppåt väggarna.
Avsaknaden av bibliotek och böcker är påfallande. De många kala ytorna får rummen att påminna om urinoarer eller operationssalar. Det här stämmer med andra diktatorers hem. Säkerheten, inte mysfaktorn, måste gå före allt annat. Därför finns inga nischer och prång där lömska attentatsmän kan gömma sig.
Uppenbart, men knappast överraskande, är att Khadaffi, född 1942 av icke-läskunniga föräldrar, saknar konstnärligt sinne. Den iranske exiljournalisten Amir Taheri har träffande beskrivit Khadaffi som "en karikatyr av renässansmänniskan - pseudo-poet, pseudo-filosof och pseudo-soldat. Utan att ha sett ett enda militärt slag har han fler medaljer än operettens generaler. Han har publicerat dikter som skulle få en 12-åring att rodna. Hans Gröna bok, ett eko av Maos Lilla röda, är full av pärlor där till och med en kinesisk kommunistdespot skulle framstå som djupsinnig."
Att envåldshärskarnas bostäder ger en bild av ondska och fulhet framgår tydligt av den brittiske stilgurun Peter Yorks intressanta bok "Hemma hos diktatorn". Lenins hus i Gorkij hade bättre passat för greven Leo Tolstoj än grundaren av världens första arbetar- och bondestat. Stalins bostäder var praktiskt inrättade och inte alltför pretentiösa, ungefär som hans klädsel. För den sovjetiske massmördaren var säkerheten Alfa och Omega, därför kunde ingen bostad vara hemtrevlig eller elegant. General Francos och Juan Perons hem var melodramatiskt överlastade som museer. Hitler satte sin egen prägel bara på det bayerska örnnästet Berghof som sprängdes i bitar av tyskarna efter kriget. Huset hade en tung och stel Wagneraktig interiör som begripliggör varför österrikaren med den fåniga mustaschen varken kom in på konsthögskolan eller arkitekturutbildningen. Mussolini älskade allt som var kitsch, maskulint och futuristiskt. Fascinerande smaklös heminredning återfinns hos det rumänska paret Ceausescu där alla stilar blandas huller om buller. Det filippinska diktaturparet Marcos ligger också i topp vad gäller dålig smak; väggarna i matta pastellfärger från Lux-tvålar och tavlor med motiv som påminner om omslagsbilderna till Harlequinböckerna. I Saddam Husseins "konstsamling" fanns en förkärlek för sf-fantasy, muskulösa ariska män och yppiga blondiner med silikonbröst. Det är svårt att tro att Iraks diktator bodde i en trakt som tillhör civilisationens äldsta.
Om skadeglädjen är den enda sanna glädjen, blir man riktigt upplivad av att se diktatorernas gräsligt fula möbler och all kitsch på väggarna.
Kjell Albin Abrahamson är utrikeskrönikör i tidskriften Tempus och författare, i september utkommer hans bok "Ukraina Ykpaiha" Öster om väst och väster om öst.
